Demokrati duger inte längre

democrati

Det värsta med demokrati är att det inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter. Vad innebär det när Donald Trump, Recep Tayyip Erdoğan eller Sverigedemokraterna väljs?

Vi kan och bör gå ett steg längre vad gäller samhällsutvecklingen. Då tänker jag på att demokrati egentligen är överskattat. Det är ett styrelseskick som uppfanns för sisådär 2300 år sen. Har vi någon gång reflekterat kring varför vi har utvecklats på alla plan sedan 2300 år men klamrar oss alltjämt fast vid demokrati?

I västvärlden är demokrati heligt. Och Winston Churchill sa ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.” Det må vara sant, men varför uppfinner vi inget bättre?

Det värsta med demokrati är att det inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter. Någon kanske höjer på ögonbrynen men här nedan ger jag tre exempel på det:

Exempel 1: I samhället X bor 10 000 personer och 9 000 av dem röstar för att slänga ut 4 flyktingfamiljer.

Exempel 2: Landet Y går till folkomröstning om att införa dödsstraff. 51 procent röstar ja och man inför dödsstraff.

Exempel 3: Tio personer sitter vid ett bord och nio av dem röstar för att tortera den tionde.

Samtliga fall var i enlighet med demokratiska principer men var de humana?  Naturligtvis inte.

”Demokrati uppstår när man eftersträvar alla medborgares frihet och jämlikhet och tar hänsyn till deras antal men inte till deras art”, sa Aristoteles. ”En demokrati kan inte existera utan bestämda regler. Frihet betyder inte att man får köra på fel sida av gatan”, sa Indira Gandhi.

Så när dessa demokratins regler sätts ur spel uppstår majoritetstyranni eftersom personen folket har valt styr och ställer hejvilt. Det var precis vad som hände när Adolf Hitler kom till makten och vad som sker i Turkiet med Recep Tayyip Erdoğan på tronen. Samma sak skulle kunna hända i Sverige om SD går från 20 procent av rösterna till 30–40 procent eller i USA om Donald Trump vinner valet.

Maktgalna, rasistiska, fascistiska och despotiska ledare kommer till makten tack vare demokrati.

Så vad bör göras? Vi måste antingen uppfinna ett nytt statsskick eller modifiera demokratin. Om vi väljer det senare nämnda så bör demokratiska beslut i regel prövas mot FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter i en särskild institution. Denna institution skulle kunna bestå av experter inom olika juridiska såväl som samhällsvetenskapliga områden. Institutionen måste dessutom vara överordnad demokratiska beslut. Därmed bör demokratiska beslut som direkt eller indirekt berör individer måste prövas i denna institution innan de verkställs. Därför att vissa rättigheter så som rätten till ett liv, rätten till ett arbete, rätten till ett boende och inte minst rätten till sitt modersmål till exempel är medfödda rättigheter och kan inte röstas bort.  Därför får de inte heller bli föremål för folkomröstningar och demokrati.

Turkiet ÄR en polisstat

11193379_1431482247153444_4374049451049006181_n”Snart kan Turkiet vara en ren polisstat i nyislamistisk tappning” skrev Esref Okumus, som är journalist på DN kultur och Turkiet kännare, för några dagar sen. Det må låta klockrent men det är helt fel av Okumus som ändå är en stark Turkiet-kritiker. Det är också en illusion för många andra svenska journalister.
 
Därför att Turkiet alltid har varit en polisstat. De miljontals brott Turkiet begått skulle inte vara möjligt om landet inte var en polisstat. Jag ska härnedan ta upp några ”höjdpunkter.”
 
AKP och Erdogan kom ju till makten i början av 2000-talet.
 
Så 90-talet: Smärre statskupp och N. Erbakan avsätts som premiärminister. Cirka 5000 kurdiska samhällen bränns och plundras. Tusentals kurder mördas och miljoner tvingas på flykt. Kurdiske författaren Musa Anter skjuts till döds av MIT. Hotellet Madimak där den påstådde ateistiske turkiske författaren A. Nesin befinner sig i utsätts för mordbrand. Han undkommer men 37 andra bränns ihjäl. Turkiet förgiftar sin egen premiärminister T. Özal eftersom denne börjar luckra upp tabun kring kurder. Kurdiska tidningen Özgur Gundems redaktion utsätts för bombattentat, två gånger.
 
80-talet: Statskupp av generalen K. Evren. Tusentals människor mördas, fängslas och torteras. Tiotusentals flyr landet till Europa. Yttrande-och pressfrihet stryps kraftigt. Politiska partier tvångs stängs. Författare, förläggare och journalister förföljs. Grundlagen skrivs om. Paramilitära ”livgardet” patrullerar i hela landet och mördar kurdiska intellektuella och framstående affärsmän.
 
70-talet: Statskupp av generalen M. Tagmac. Deniz Gezmiz och tre andra avrättas. Hela den civila ledningen sätts bakom galler. Delar militärens topp likaså. Radio-kanaler och tidningar stängs ner. Böcker bränns. Oliktänkande mördas. Norra Cypern utsätts för turkisk ockupation- pågår än idag.
60-talet. Statskupp av C. Gursel. Turkiet avrättar sin egen PM A. Menderes eftersom denne anses alltför vänsterorienterad. Åtskilliga domare och åklagare avsätts. Vissa universitet stängs ner. Kurdiska och vänsterorienterade förbund och institutioner stängs ner.
 
30-talet: Mellan 70-80 tusen kurder massakreras i Dersim. Hundratusentals tvångsförflyttas. Framstående kurdiska politiker avrättas. Privat egendom liksom mark konfiskeras från kurder.
 
20-talet: 30 tusen kurder massakreras under Sheyh Said upproret. Och 90-tusen under Ararat upproret- de flesta kvinnor och barn. Hundratusentals tvingas till flykt. Kurdiska politiker och andra intellektuella avrättas systematiskt. Kristna kyrkor bränns och mark som tillhör kristna och kurder konfiskeras. Andra språk än turkiska förbjuds.
 
10-talet: Mellan 1,5 till 2 miljoner armenier massakreras. 500 tusen assyrier, syrianer och kaldéer massmördas. 1 miljon greker massdeporteras från fastlandet.
 
Så vad har förändrats? Ingenting annat än att makten har förflyttats från regeringen till att koncentreras till Erdogans person. Brotten landet har begått och begår mot mänskligheten idag är lika avskyvärda som de alltid har varit. Och EU som tidigare strikt följt Turkiets politik ser mellan fingrarna idag.
 
Därför är Ataturks Turkiet och Erdogans Turkiet två sidor av samma mynt. Det ene baserad på ras och fascism den andra baserad på ras, fascism och islamism.</div>

Maffian äntrar politiska scenen

20640 (1)

Senaste nytt från Turkiet:

1128 akademiker från både privata och statliga universitet runt om i världen, bl. a. Noam Chomsky som är professor emeritus i lingvistik vid Massachusetts Institute of Technology, hade skrivit under ett brev till regimen i Turkiet där de krävde att ”Massakrerna och avsiktliga deporteringarna som främst riktar sig mot kurdiska folket och mot andra lokala medborgare måste omedelbart upphöra.”

Erdogan svarade med att anklaga samtliga för medhjälp till terror. Vidare förolämpade han de; ”alla dessa upplysta män egentligen är mörklagda. De kan ingenting om hur det är där borta men jag däremot vet precis hur allting står till där” (norra Kurdistan/östra Turkiet). Han hotade öppet samtliga.

Efter dessa hot väcktes åtal mot sex lektorer vid Samsun Ondokuz Mayıs Universitetet, prof. dr. Bülent Tanju vid samma universitet hotades av terrorgruppen Gråvargarnas kontor där att lämna in avskedsansökan, dessutom prof. Dr. Ali Çeliksöz vid Sivas universitetet blev tvingad att lämna sitt jobb igår (källa Özgür Gundem).

Erdogan har också börjat samarbeta med maffialedaren Sedat Peker om saken. Peker, med tillåtelse från sin uppdragsgivare, skrev dagen efter ” Vi ska låta ert blod flyta och med blodet som flyter ska vi duscha med.” (källa Cumhuriyet)

Även efter militärkuppen på 80-talet hade 116 akademiker skrivit under ett liknande brev till militärjuntan och även då åtalades och hotades akademikerna med döden.

På bilden till vänster som är från igår står det ”PKK:s medbrottslingar” om akademikerna.

På bilden till höger som är från 1982 ”Åtal väcktes för 156 namnunderskrifter”

Det finns inte en tillstymmelse till förändring i Turkiet. Och egentligen är detta förfarande systematiskt oberoende av tid och regim- det är snarare en doktrin sedan Turkiets bildande. Alla som är emot Turkiet, alla som är emot Erdogan är terrorister. Doktrinen går ut på att ni är antingen med oss eller mot oss, någon gråzon har aldrig existerat.

 

”Det är inte syndigt att känna åtrå till sin dotter”

mehmet-goemez-tg

Följande inlägg är så pass anstötlig att jag tänkte till flera ggr innan jag bestämde mig för att lägga upp det…Tidigare hade vi läst om hur Erdogan tyckte att det var olämplig för kvinnor att skratta i det offentliga och häromdagen publicerades en artikel i DN om hur regimen i Turkiet ansåg att förlovade par inte ska hålla varandra i handen ute- det får bara gifta par göra. Men nästa och det värsta har inte nått svenskmedia än:

”På frågan om äktenskapet upphävs (enligt Islam) om en pappa känner åtrå till sin egen dotter?” (direkt översatt från turkiska tidningen Radika) till sajten som tillhör ministeriet för religiösa frågor i Turkiet svaras följande: ”Nej det är inte syndigt att känna åtrå när pappan pussar eller kramar om sin egen dotter och det upphäver inte äktenskapet. Om pappan känner åtrå när han håller i sin dotter då hon har tjocka kläder på sig eller när han tittar på hennes kropp är inte heller syndigt. Dessutom måste dottern vara 9 år eller äldre.” (direkt översatt från turkiska tidningen Radikal).

Flera kvinnor har protesterat emot ministeriets hållning i Turkiet igår genom att kedja fast sig men de blev brutalt angripna av turkisk polis. Sverige ger årligen cirka 90 miljoner kr av våra skattepengar till detta land för att ”främja demokrati och jämställdhet”.

Idris Balukens tal

fft99_mf6046930
HDP Amed parlamentarikern Idris Balukens tal i turk parlamentet den 31 december 2015.
 
Baluken ger svar angående turk parlamentarikernas tidigare tal då de hotade kurder med halshuggningar och ifrågasatte HDP:s legitimitet. Baluken har sin egen Nurnberg-rättegång i turk parlamentet mitt i turkar..vilket mod!
 
”Jag vill till och börja ge en förklaring till det här med halshuggningarna; när DAESH halshögg kurder senast såg ni väl vad kurder gjorde med dem? Om ni tror för det minsta att ni kan få oss att knäböja oss för er med hot och med DAESH metoder är det ni som kommer att knäböja er för oss! Vi för en frihetskamp och istället för att leva knäböjd väljer vi att dö stolt stående på våra ben. Vi är arvtagarna till folket som älskar livet så pass mycket att vi kan dö för det. Vi är folket som har lärt oss att motstånd är livet och livet är motstånd . Vi kommer aldrig någonsin ge efter för era hot! Dessutom ge er inte på att legitimera era massakrer på civilbefolkningen genom att döpa om de till ”operationer mot terror.” Att mörda en 70 år gammalt mor, en tre månader gammalt baby och sjukvårdspersonal som jag nämnde nyss är brott mot mänskligheten och ni ska få stå till svars för det. Om ni har frågor kring vår position och legitimitet kan ni titta på fotot i Dolmabahce-palatset. Om ni inta kan politik och diplomati är det inte vårt jobb att lära er det men vi som politiskt parti som kurdiska folkets representanter återfinns i Dolmabahces avstämningar. Vi får legitimitet enbart från vårt folk och det är enbart folket som innehar mandat nog slutföra vår legitimitet.
 
Ni ska inte sådär hålla på och lära oss våra gränser och vår legitimitet, ni begår brott mot mänskligheten dagligen. Jag svär här att det är vår ed att ställa var och en er till svars för de brott ni begått! En och en ska ni stå till svars! På rättegångar, under rättvisan…ska vi ställa er till svars! ”
 
Idris Baluken
 

FN måste stoppa turkiskt våld

12376245_1028694757172823_7106510603898513645_n

FN:s säkerhetsråds slog fast i resolution 1973 som antogs 17 mars 2011 om upproret i Libyen  att det måste fås till stånd till omedelbart eldupphör och uppmanade världens länder att upprätta en flygförbudszon över Libyen och att använda alla nödvändiga medel för att skydda civilbefolkningen.

Resolutionen var en konsekvens av Gaddafis omdömeslösa förtryck och våld mot folken inom Libyens gränser.

Idag och sedan en tid tillbaka återser vi exakt samma scenario inom Turkiets gränser. Turkiets regering med AKP och Erdogan i spetsen har satt igång militära maskineriet för att förgöra kurdiska samhällens och kurdiska folkviljan.

Städer belägras, utegångsförbud införs, städer och byar bombas både med artilleri, stridsvagnseld, från attackhelikoptrar och från andra tunga militära vapen samt från krypskyttar och specialstyrkor som skjuter på måfå utan att ta hänsyn vare sig till barn, kvinnor eller gamla. 1,3 miljoner människor har internerats i sina egna hem och är utsatta för allehanda våld i alla dess makabra former. Många har också tvingats till flykt. För det finns det bevis nog att åtala Erdogan och hans stab för folkmordsbrott i krigstribunalen i Haag. Under de senaste sex månaderna infördes utegångsförbud 52 gånger och som längst i 14 dagar i staden Nisebin. Kartan visar de belägrade städerna och anmärkningsvärd är att det är samma städer där AKP led svåra nederlag i det senaste så kallade valet, som är föremål för det brutala våldet.  

FN bör därför, utifrån samma grunder få till en resolution mot Turkiet och:

-Kräva ett omedelbart eldupphör och totalt slut på våld och alla attacker mot, och övergrepp på, civilbefolkningen i norra Kurdistan (östra Turkiet).

-Upprätta en flygförbudszon över Turkiet.

-Auktorisera alla medel för att skydda civilpersoner och områden med civilbefolkning

-Förbjuda alla flyg till Turkiet.

-Frysa samtliga tillgångar som tillhör turkiska myndigheter utomlands och bekräftar åter att sådana tillgångar skall användas till det kurdiska folkets fördel

-Etablera en panel med experter för att bevaka, och för att verka för genomförandet av sanktionerna.

-Därmed förenlig med ovanstående punkter tillgodose kurders rätt till självbestämmande.

 

Terrorstaten Turkiet bedriver terror i Kurdistan

12235396_1491266354508366_1160113836_o”Rop på hjälp!

Pro-kurdiska HDP ber omvärlden om hjälp i sitt senaste uttalande om staden Farqin/Silvan.

I två månader har staden Farqin som tillhör provinsen Amed/Diyarbakir varit belägrad samt under utegångsförbud de senaste nio dagarna. Det var sjätte gången utegångsförbud infördes i staden.

Det går inte att få exakta siffror om hur många skadade och döda finns. Flera hundra affärer har förstörts, många distrikt saknar tillgång till el, internet, bröd och rent vatten.

Det syns drönare ovanför oss och armehelikoptrar hovrar i luften. Specialstyrkor, gendarmeriet samt militär bedriver operationer med bepansrade fordon, med artilleri och med krypskyttar. Det skjuts på staden från stridsvagn som har stationerats på kullar runt om i staden.

Grundläggande mänskliga rättigheter kränks grovt.  Våra parlamentariker som är på plats är under dödshot. Allt detta görs med gott minne från palatset (Erdogan & Co).

Farqin ligger i det officiella Turkiet. Men det som pågår är lagvidrigt så även turkiska lagen kränks. Vår legitima rätt till vårt självstyre måste beaktas, folkets demokartiska krav på demokrati och mänskliga rättighet kan inte bemötas med stridsvagnar och förtryck. De här attackerna är inte emot terrorism, de riktar sig direkt mot civilbefolkningen.

Tystnaden som råder i östra Turkiet är hjärtskärande. Genom den provisoriska regeringen dirigeras våldet och tyranniet. Den försvårar fredens röst, folkens brödraskap och ropen på hjälp till att nå omvärlden. Men för varje dag blir våldet grövre och förtrycket hemskare.

Vi måste stoppa det här innan det drivs till en fruktansvärd tragedi. Att vara tyst och likgiltigt inför det är att legitimera våldet. Hur svår omständigheterna än är måste vi ändå göra vårt bästa för att verka för fred och demokrati.”

Västvärlden bör invadera Turkiet!

despot

Jag har aldrig känt mig så maktlös som jag gör nu efter valet i Turkiet! Men det har aldrig någonsin skrivits om kurder och Kurdistan så pass mycket som det har gjorts under senaste tiden. Världen har aldrig någonsin varit så kunnig om Kurdistan-frågan som den är nu. Samtliga stora nyhetstidningar som Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet liksom lokala tidningar i Sverige har så gott som dagligen publicerat artiklar om den alarmerande situationen under gångna året.

Världens ledande nyhetsmedier som brittiska BBC och The Guardian, amerikanska CNN och New York Times, tyska Dar Spiegel, franska Le Monde med flera har skrivit om förtrycket, om morden, om förföljelserna, om censuren, om korruptionen, om orättvisan, om frihetsberövandena och om tortyren i det som är officiella Turkiet som de gjorde nu.

Nationella såväl som internationella TV-kanaler har aldrig någonsin uppmärksammat Erdogans terrorvälde som de har gjort under det senaste året. Somliga världens politiker har aldrig någonsin varit så pass kritiska till Erdogans Turkiets patriarkat och teokrati som de har varit under gångna året.

Medborgare- kurder som turkar- har aldrig någonsin demonstrerat och manifesterat sitt hat och sin avsky mot denne tyrann som de har gjort under senaste tiden.

Det har skrivits till världens makter, det har skickats in petitioner, över hela Europa har parlamentariker från olika partier framfört sina åsikter på plats i respektive parlament och inte minst har dessa parlamentariker lämnat in motion efter motion för att få stopp på detta förtryck, på denna ockupation och tyranni. Tre miljoner namnunderskrifter samlades in över hela Europa  […]

Det fick inte spela någon roll. Erdogan pekade fuck you åt hela världen och gjorde som han ville ändå. Ingen retorik och diplomati biter på detta land och dess tyrann Erdogan bör vi förstå men aldrig någonsin acceptera!

Då återstår enbart våldets alternativ: att invadera detta land och föra Erdogan till krigstribunalen i Haag och sätta in honom i en cell på livstid. Kunde man invadera Afghanistan och Irak för att exportera demokrati kan Västvärlden mycket väl invadera Turkiet på samma sätt!

Kurdisk-turkisk konflikt

Kurds protest in Lebanon

I Turkiet bor fler kurder än i något annat land – troligen minst 30 miljoner. De turkiska kurdernas bosättningsområden finns i sydöst, men efter årtionden av utvandring därifrån bor kanske en tredjedel i västra Turkiet.

Republiken Turkiet grundades 1923. Kort därefter inleddes en hårdhänt assimilationspolitik som fortsatte under resten av 1900-talet. Statsmakten motarbetade framför allt det kurdiska språket. Kurdiska orts- och personnamn byttes mot turkiska, ingen skolundervisning på kurdiska tilläts och kurderna förbjöds att använda sitt språk i offentliga sammanhang.

Länge fick man inte ens nämna offentligt att det fanns en folkgrupp i Turkiet som kallades kurder; ”bergsturkar” skulle det heta. På 1980-talet fick dock Turkiet en president, Turgut Özal, som chockade etablissemanget genom att tala öppet om kurder. Att Özal själv var av kurdiskt ursprung väckte dock ingen större uppmärksamhet. Kurder som assimilerats i det turkiska samhället har ofta funnits med i Turkiets politiska liv, även på höga poster.

Efter Özal gjorde turkiska politiker flera ansatser till att mjuka upp förbuden mot kurdiskan. Även försiktiga reformförsök stötte dock på hårt motstånd från konservativa kretsar inom byråkratin, rättsväsendet och militären.

1991 blev det tillåtet att ge ut tidningar och böcker på kurdiska. Ändå censurerades eller förbjöds många kurdiska skrifter, med hänvisning till lagar mot separatistpropaganda. Förbudet mot radio- och TV-program på minoritetsspråk upphävdes ”i princip” 2001 men gällde i verkligheten till 2004. Att undervisa på kurdiska i de statliga skolorna är fortfarande förbjudet, men enligt ett regeringslöfte 2012 ska kurdiska tillåtas som tillvalsämne ”om tillräckligt många elever ber om det”

EU, AKP och Erdoğan

1999 erkändes Turkiet som kandidatland för EU-medlemskap. EU gjorde dock klart att utökade rättigheter för kurderna var ett krav, om Turkiet ville bli medlem i EU. 

I parlamentsvalet 2002 vann det nybildade partiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) under Recep Tayyip Erdoğan en jordskredsseger. Partiet var uttalat EU-vänligt, och under AKP-regeringens första år fick reformarbetet ny kraft.

Av motståndarna utpekades AKP som ett islamistiskt parti, men framför allt i början framträdde det snarare som värdekonservativt och moderat islamvänligt. I jämförelse med andra turkiska partier tycktes AKP mindre ansatt av den form av nationalism som härrör från tiden efter första världskriget, då turkarna fruktade att deras land skulle styckas av segrarmakterna och försvinna från kartan.

Relationerna mellan Turkiets regering och landets kurdiska medborgare förbättrades sakta. I valet 2007 fick AKP drygt hälften av rösterna i sydöstra Turkiet. Fler kurder röstade det året på AKP än på det parti, DTP, som utgavs för att vara kurdernas eget parti (se vidare nedan).

Inbördeskrig 1984–1999

Kurdistans arbetarparti, PKK, bildades 1978 under ledning av Abdullah Öcalan. Med stöd av Sovjetunionen ville PKK på den tiden upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Sedan dess tycks dock PKK, ha gjort upp med sin kommunistiska ideologi. Det som håller samman rörelsen, förutom kurdisk nationalism, tycks vara en mycket stark lojalitet mot Abdullah Öcalan.

1984–1999 utkämpade PKK en väpnad kamp mot den turkiska statens militära styrkor och Turkiet gav sig då på kurdiska civila samhällen genom att införa undantagstillstånd i kombination med utegångsförbud i de områden för att få fria händer till att begå mord på kurder. Inbördeskriget blev ett svårt trauma för Turkiet. I sydöst gick både militären hårt fram mot civilbefolkningen. 37 000 människor dog i kriget, däribland 5 000 turkiska soldater.

Militären tvångsförflyttade under kriget en miljon kurder från 7 000 byar. Sydöstra Turkiet, som redan tidigare var ekonomiskt eftersatt, kom på grund av kriget än mer på efterkälken jämfört med resten av landet.

PKK:s ledare Abdullah Öcalan greps 1999. Han dömdes till döden men straffet omvandlades till livstids fängelse. Snart visade det sig dock att Öcalan ingalunda förlorat greppet om PKK i och med att han fängslats. Från sin cell fortsatte han att utöva den högsta ledningen över PKK.

PKK återupptar striderna

Efter att Öcalan gripits gav han order till PKK om eldupphör. PKK skulle omvandlas från en gerillaarmé till en politisk organisation, sades det.

Kvarvarande gerilla drogs tillbaka från Turkiet till baser i bergen mellan Irak och Iran. Möjligen ville Öcalan bli erkänd av EU som kurdisk frihetskämpe, men utvecklingen blev en annan.

Efter den 11 september 2001 hörde PKK till de många organisationer som blev stämplade som terroriströrelser av både USA och EU.

I maj 2004 avbröt PKK vapenvilan från 1999. Det skedde just då Turkiets regering, med stöd av EU, hade genomfört reformer för kurdernas rätt till sitt eget språk. Regeringspartiet AKP hade också vunnit stora framgångar i lokalval, även i kurdiska områden. PKK kan ha sett sig hotat i sin självpåtagna roll som ledare för kurderna.

PKK:s offensiv gav i sin tur bränsle åt en nationalistisk våg bland turkar, framför allt inom högern. 2005 talade dock premiärminister Erdoğan offentligt, som förste turkiske ledare, om det ”kurdiska problemet”. Enligt Erdoğan skulle problemet lösas med demokratiska reformer.

Lagliga kurdiska partier

Våldet mellan turkar och kurder ökade kraftigt under 2006, då PKK angrep militära posteringar längs Turkiets gräns mot Iran och Irak. Trots det vann AKP 2007 ännu fler kurdiska röster än i tidigare val. Samtidigt kom ett tjugotal representanter för det lagliga kurdiska partiet DTP in i parlamentet, formellt som oberoende.

Fram till 1991 fanns det inget lagligt kurdiskt parti i Turkiet. Därefter har det i regel funnits ett kurdiskt vänsterparti som fått existera i några år innan det förbjudits, varpå partiet återuppstått under ett nytt namn.

Varje partiförbud har föregåtts av att myndigheterna anklagat det för samröre med PKK.

Och utan tvivel hade Abdullah Öcalan verkligen stort inflytande i DTP liksom i dess efterträdare från 2009, BDP (se nedan). Samtidigt finns hela tiden krafter i de lagliga kurdiska partierna som vill ge dem en mer självständig ställning.

Kurdisk ”fredsdelegation”

I lokalvalen i Turkiet våren 2009 tappade regerande AKP en hel del röster i kurdiska områden till DTP. En orsak antogs vara allmän besvikelse över uteblivna ekonomiska satsningar i sydöstra Turkiet. PKK utlyste en ensidig vapenvila som skulle gälla fram till september.

Premiärminister Erdoğan tillkännagav i juli 2009 att hans regering ville öppna en dialog med kurderna och att han hoppades på brett stöd för detta ”kurdiska fredsinitiativ”. Erdoğan höll känsloladdade tal men gav inga konkreta löften, och de stora oppositionspartierna vägrade stödja initiativet.

PKK-ledaren Öcalan lät en kurdisk ”fredsdelegation” gå in i Turkiet från Irak, för att ”testa regeringens fredsvilja”. På flera platser i sydöstra Turkiet hyllades delegationen i parader som anordnats av DTP, något som upprörde många turkar.

I december 2009 förbjöd Turkiets författningsdomstol DTP, med hänvisning till partiets samröre med PKK. DTP:s ”oberoende” representanter i parlamentet satt dock kvar, fast nu som medlemmar av det nya partiet BDP (Freds- och demokratipartiet).

Havererat initiativ

I april 2010 möttes representanter för Turkiet, Irak och USA i Istanbul för att anta en plan för att gemensamt motarbeta PKK, men planen offentliggjordes inte. Samtidigt utförde PKK-rebeller allt fler anfall mot turkiska militärförläggningar. Den turkiska regeringens ”kurdiska initiativ” tycktes helt ha stannat av, och oppositionen anklagade regeringen för att uppmuntra kurdisk aktivism.

Den 31 maj deklarerade Abdullah Öcalan från sitt fängelse ett definitivt slut på PKK:s vapenvila. Nya våldsdåd följde. I juni gick turkisk militär över gränsen en bit in i Irak, samtidigt som man utförde luftattacker mot PKK-baser i Irak.

Halvvägs in på 2010 kom en rapport som visade att våldet i norra Kurdistan nu krävt 42 000 liv sedan det väpnade upproret bröt ut 1984. Av de döda var 7 000 turkiska soldater och resterande kurdisk gerilla och civila kurder. 

Den turkiska tankesmedjan Tesev sade att långt mer radikala reformer behövdes än de som framskymtat i regeringens initiativ för att lösa ”det kurdiska problemet”. Tesev föreslog att inledningen i Turkiets starkt turknationalistiska författning skulle ändras tillsammans med lagar om politiska partier, terrorism och utbildning.

I juli sade den tillförordnade PKK-ledaren Murat Karayılan att hans mannar skulle lägga ned sina vapen, under FN:s överinseende, om Turkiet gick med på vapenvila under vissa villkor, som att inte gripa kurdiska politiker i sydöst.

Hemliga förhandlingar

Utan att några sådana löften uttalats utlyste PKK i augusti en ny vapenvila som senare utsträcktes och skulle gälla fram till det parlamentsval som planerades till juni 2011. Men redan i slutet av februari 2011 bröt PKK sin nya vapenvila.

När den turkiska valmyndigheten i april meddelade att flera BDP-kandidater diskvalificerats inför valet, bröt våldsamma protester ut i flera städer. Det kurdiska partiet hotade med bojkott. Efter någon vecka ändrade valmyndigheten sitt beslut.

Långt senare läckte det ut att turkiska regeringen och säkerhetstjänsten under lång tid hade fört hemliga fredsförhandlingar med PKK, bland annat i Oslo. De gav dock inget resultat, och när samtalen blev kända hårdnade attityden på båda sidor.

PKK trappade på nytt upp sin väpnade verksamhet och möttes av resoluta ingripanden av armén. Regeringen sade sig vilja föra en dialog med BDP för att isolera PKK politiskt, men samtidigt greps och fängslades ett stort antal BDP-politiker, vilket minskade den kurdiska allmänhetens tilltro till staten.

Likaså har sedan 2009 tusentals misstänkta medlemmar av Kurdistans samhällsunion (KCK) gripits för påstått samröre med PKK. KCK kan i praktiken betraktas som PKK:s ideologiska gren men omfattar även kurdiska rörelser i grannländerna.

Allt värre under 2012

Regeringen gjorde några små utspel som kunde ses som försoningstrevare gentemot kurderna, till exempel att premiärminister Erdoğan bad om förlåtelse för att nästan 14 000 kurder dödades mot slutet av 1930-talet, när turkiska staten krossade ett uppror. Han utlovade också en skolreform, som skulle göra det möjligt att införa undervisning i kurdiska språket som tillvalsämne.

Men för kurderna i gemen föreföll ändå statsmakten allt mer repressiv. I juli 2012 inleddes en massrättegång mot över 200 medlemmar av KCK, och Erdoğan hade bara hårda ord till övers för de hundratals fängslade kurder som under hösten hungerstrejkade i 68 dagar för bland annat rätten att få använda kurdiska i skolor och domstolar. 

Plötsligt fredshopp

Under hösten 2012 skedde en markant ändring i tonläget. Hungerstrejken avbröts efter en vädjan från Abdullah Öcalan, och efter en tids medierykten om kontakter mellan honom och staten bekräftade regeringen i december att en ”dialog” pågick. Öcalan fick ta emot delegationer från BDP och skriva brev till gerillasoldaterna inne i Irak.

Regeringen gick kurderna till mötes genom att driva igenom lagar om att kurder får använda sitt eget språk i domstolar och att politiska partier får använda andra språk än turkiska i sin offentliga verksamhet. Imamer fick lov att tala kurdiska i moskéerna.

I mars 2013, på det kurdiska nyåret, utropade Öcalan vapenvila och talade om en ny era i vilken ”vapnen ska tystna och idéerna och politiken ska tala”.

Den 8 maj började PKK:s cirka 2 000 soldater inne i Turkiet i små grupper röra sig mot Irak. De första gick över gränsen efter en vecka.

Den nya fredsprocessen väckte större hopp än några tidigare försök att avsluta den långa konflikten, men ingen vågade ta ut något i förväg. PKK klagade över arméns och säkerhetstjänstens noggranna övervakning av reträtten och regeringen vägrade ge några garantier för att gerillan inte skulle angripas.

Kurdfrågan ”normaliseras”

De flesta bedömare tvivlade på att det bara fanns omtanke om demokrati och mänskliga rättigheter bakom regeringens agerande. AKP var i stort behov av stöd av BDP i parlamentet för att driva igenom ett antal grundlagsändringar som de andra oppositionspartierna ogillade. Den turknationalistiska oppositionen var i bästa fall skeptisk till fredsprocessen – i en del fall direkt fientligt inställd.

Inte helt oväntat uppstod nya komplikationer. Misstron mellan staten och kurderna bestod och båda sidor anklagade snart varandra för att förhala fredsprocessen. PKK avbröt utmarschen till Irak efter att ha klagat över ökad militärbevakning av de kurdiska områdena. PKK möblerade också om i sin ledning och satte in personer som framträdde som tuffare än den relativt moderate Karayılan.

Den nye ledaren Cemal Bayık gav regeringen en frist till september 2013 för konkreta åtgärder för att stärka fredsprocessen. Regeringen föreslog då ökade språkliga rättigheter och att skolbarnens trohetsed till turkiska nationen skulle slopas. men sade inget om mer grundläggande krav på regionalt självstyre och reformerade vallagar och strafflagar.

En viktig reform gjordes sommaren 2014, när parlamentet bland annat godkände att personer som samtalar med PKK skulle garanteras straffrihet.

Att en kandidat i landets första direktval av president 2014 kunde öppet representera kurdiska intressen, och att ett föräldrapar fått rätt av en domstol att kalla sin dotter Kürdistan, visade under alla förhållanden att decenniers totala låsning i kurdfrågan var över.

Påverkan från Syrien

Inbördeskriget i Syrien kom att påverka grannlandet Turkiet i flera avseenden. Bland annat skärptes tonläget i kurdfrågan på nytt när den sunniarabiska extremiströrelsen Islamiska staten (IS) gick till offensiv mot kurdiska områden i nordöstra Syrien, drev långt över 100 000 kurder på flykt till Turkiet och belägrade den viktiga gränsstaden Kobane. PKK uppmanade turkiska kurder att bege sig till Kobane för att skydda staden. Flera hundra hann ta sig in i Syrien innan turkiska myndigheter täppte till gränsen.

Regeringens och arméns agerande utlöste protester bland kurder i Turkiet. Ett trettiotal människor dödades under flera dagars sammanstötningar med kravallpolis, men också mellan PKK-anhängare och islamister som stödde IS.

PKK-soldater som befunnit sig i de irakiska bergen återvände till Turkiet och ledaren Cemal Bayık hotade med nya angrepp om regeringen fortsatte att stå passiv mot IS. Väpnade sammanstötningar förekom på enstaka platser, liksom turkiska flygräder mot PKK-baser inne i Turkiet.

Ett visst lugn återinträdde i oktober 2014 sedan turkiska regeringen efter internationella påtryckningar tillåtit irakiska kurder att bege sig till Kobane via turkiskt territorium.

I februari 2015, och på nytt i mars, uppmanade Abdullah Öcalan PKK att lägga ned vapnen. Ett par turkiska ministrar framträdde offentligt tillsammans med pro-kurdiska parlamentsledamöter. Hoppet tändes åter, men nu bromsades istället fredsprocessen av motsättningar inom regerande AKP om hur frågan skulle hanteras. Främst avslöjades en spricka mellan den nyvalde presidenten Erdoğan och delar av partiledningen.

Musa Anter 1920-1992

11228047_514321888744518_178216410992435966_nMusa Anter/Apê (farbror) Musa (1920 – 20 september 1992) var en kurdisk författare, poet och journalist. Han sköts till döds 20:e september 1992 (23 år sedan idag) av turkiska underrättelsetjänsten MIT i Amed.

Under hela sitt liv kämpade han för kurdernas mänskliga rättigheter. Han läste lågstadiet i Merdîn, högstadiet och gymnasiet i Adana och juridiken vid Istanbuls Universitet. Under hans studentår blev han bekant med Turkiets ”rättsapparat” i samband med Dersim-upproret (1937-38) då han dömdes till 45 dagar fängelse för förolämpning av Ataturks sedan 50 år döda och okända mor. Han var en av grundarna till tidningen Ileri Yurt. 1959 åtalades han för dikten Qimil och riskerade dödsstraff. Under statskuppen på 60-talet benådades han och frigavs lyckligtvis.

Han skrev i Deng (röst), Barış Dünyası (Världsfreden) och Yön (Riktning) tidningarna efter sin frigivning. 1963-64 dömdes han på nytt för sina artiklar. I samband med statskuppen på 80-talet greps han igen. Han fick tillbringa sammanlagt 11,5 år av sitt liv i turkiska skräckfängelser för det han uttryckte, tänkte och skrev.

Han var också grundarna till Revolutionära Östkultur Centren (Devrimci Doğu Kültür Ocaklari), Folkens Arbetarparti (Halkın Emek Partisi), Mesopotamiens Kultur Center (Mezopotamya Kültür Merkezi) och för Kurdiska Institutet i Istanbul (İstanbul Kürt Enstitüsü).

För ett av sina arbeten, ett slags självbiografi i två volymer, ”Mina memoarer” fällde han följande kommentar: ” Det går att ställa frågan; vem är Musa Anter? Vilka är figurerna som nämns i hans memoarer? Men jag tycker inte att denna fråga är på sin plats. Många gånger får någon fattig en genväg (lotto) till rikedom och blir rik. Och när jag tog mig ut ur dessa Ziving grottorna ut i samhället träffade jag väldigt många värdefulla människor av en slump likt den fattige blev rik. Och dessa memoarer är frukterna av de skatter jag fann i samhället.

Han blev 72 år apê Musa. Vi minns och hedrar honom. Må han vila i frid.