Är islam fascistisk?

Jag är faktiskt troende. Gud har dock utrustad mig och oss människor med förnuft. Då undrar jag om den heliga religionens fundament riskerar att skakas från grunden om jag använder mig av detta sunda förnuft? Jag måste därför testa och ställa frågan om islam är fascistisk¿ Varför? Därför att samtliga muslimska länder är emot en kurdisk stat och varje organiserad kurdisk frihetsrörelse har bemötts med våld och förtryck från muslimska regeringar och folk. Ett återkommande argument för det är att vi alla är muslimer och bör leva tillsammans men att kurder sår split bland muslimer eftersom kurder vill skapa en helt egen stat! Om araber inte hade 22 och om turkar inte hade sju separata stater så hade jag köpt det argumentet. Vidare för att detta argument ska vara någorlunda godtagbart bör samtliga muslimska länder säga upp sina gränser och gå ihop till ett enda stor muslimsk land. Men de håller och vördar om sina gränser, om sina flaggor och om andra symbolik för respektive nation lika hård (om inte hårdare) som de håller i koranen och vördar om Allah och Muhammad.  Men samtidigt massakrerar de andra i syfte att förhindra de från bilda en egen nation. En nation är ju en sammanslutning vars existens erbjuder samma rättigheter och friheter för sitt folk på samma sätt som de som har en nation. Avser inte muslimer att kurder är lika värda och bör ha samma rättigheter och friheter som de?

Med tanke på omständigheterna framstår svaret som ett kristallklart nej. Därför kan inte denna hållning tolkas som inget annat än fascistisk och rasistisk. Kritiker må bemöta det med att vad religion påbjuder och vad människor gör är två helt skilda saker och tillägger att alla inte är såna. Det är då anmärkningsvärt att det aldrig funnits en muslimsk nation/rike/land som tydligt visat tolerans gentemot kurdiska nationsbygget eller respekt för det kurdiska folket. Att inte ett enda av de 22 arabiska länderna är för en kurdisk nation. Det är lika förbluffande att kurder uppfattas som de andra judarna i MÖ av araber som utgör islams ursprung. Och att de av den anledningen har förtryckt och massakrerat kurder under hela historiens gång! Vad är det för fel på judarna är nästa fråga? Varför vill muslimer förinta även judarna? Varför kan inte muslimer i allmänhet acceptera och tolerera att det finns andra gudaläror och andra etniciteter med andra språk, värderingar och traditioner? Varför måste denna respekt, tolerans och acceptans serveras enbart för muslimer? Varför måste de kriga mot de som inte tycker som de själva?

Mor pratade om Xude (uttalas= skjude..kurdiska ordet för Gud) och minnen från barndomen påminner om en god och snäll Gud och profet. Men den verklighet vi erfarit är något helt annat. Därför är det svårt att hitta en bra balans mellan den verklighet vi upplever och det gudomliga.

Idag är det muslimernas offerhögtid vilket vi i varierande grader har firat sedan barndomen. Jag låter bli det denna gång. Det finns absolut inget att fira när den muslimska världen är i färd med att förinta mitt folk. Gud borde påbjuda att var man befriar en annan en gång om året istället för att offra ett djur, det är synd om djuren också. Då hade vi sannolikt haft en bättre värld idag.
#FreeKurdistan #islam

Empati-ryggraden i hjärtat

3624953_2048_1152

Personliga tankar kring Kurdistan-konflikten.

Av naturliga anledningar brukar jag reflektera över händelserna i Kurdistan. I snart ett sekel har kolonialmakter begått ohyggliga brott mot det kurdiska folket. Det skedde inom Iraks, Irans, Syriens och inom Turkiets officiella gränser. I regel tilläts varken nationella eller internationella journalister att resa in för att få möjlighet att rapportera om de brott dessa stater begick. Det kunde hållas hemligt för omvärlden då. Det som hände där stannade där. Så länge det inte var någon omfattande folkmordskampanj som den Saddam satte igång på 80-talet. Fast även då tog det två år innan omvärlden började agera.

Jag brukade tänka att sådant inte kan vara möjligt längre i vår digitala värld. Den tiden kändes som en snutt från medeltiden. I vår moderna värld värnar vi ju om demokrati och mänskliga rättigheter numera. Idag lever vi ju inte minst i IT-åldern. Vi har möjlighet att kabla ut händelserna ögonblickligen över hela världen utan att vara en reporter för den delen. Vem som helst, när som helst och hur som helst kan rapportera om brotten mot mänskligheten genom de befintliga internetkanalerna. Att vi sedan bistår de människor som lider.

Hundratusentals människor ”rapporterar” också dagligen om brotten. Även om vi befinner oss (om vi tar Sverige) 4 tusen kilometer bort ser och läser vi oavbrutet om de aktuella illdåden Turkiet begår. Vi har gjort det i månader nu. Stefan Löfven, barack Obama, Angela Merkel, François Hollande, David Cameron och alla andra världsledare vet lika bra, om inte bättre än oss, vad som försiggår i Kurdistans norra delar.

Men det görs absolut ingenting för att sätta stopp för tragedin ändå! Nej, det är inte bristen på vetskapen om förtrycket som är orsaken till handlingsförlamningen utan det är människornas ignorans. Jag är förbluffad, hela min världssyn är skakad från grunden. Jag tänker det här kan inte vara sant! Kan människor vara så pass likgiltiga inför andras lidanden? Kan människor vara så pass giriga att de kan försumma dessa fruktansvärda förbrytelser för att inte gå miste om sin egen lyx? Att de kan leva sin vardag som om ingenting har hänt? Har vi blivit så pass ryggradslösa?

Det här symboliseras klockrent av en anonym person som lämnade en ryggrad utanför Socialdemokraternas kontor i Umeå med följande rim under jul och det här gäller EGENTLIGEN samtliga världens partier som är vid makten:

”Vad ger man till ett parti i totalt förfall,

som sumpat värderingar, solidaritet och lokstall?   

Som inte ens unnar, de som inget har,          

skolgång, värme eller vatten i ett kar.

Kanske en spaweekend med tilltvålning och tvagning,    

Eller ett glas vin för maximal effekthemtagning?

 

…gör upp affärer med gråtmilda riskkapitalister.   

Lite politiskt andrum på en thailändsk strand,    

eller en trerätters middag på Stockholm Grand?

 

Vad ger man till partiet som talade om rättvisa och klass,  

Men som nu tappat fotfäste och moralisk kompass?   

Som hellre än att vårda de historiska idealen,

Nej, först behöver ni en förbannad ryggrad!”

 

Detta rim och ryggrad beskriver omvärldens hållning så väl. Och jag skulle vilja lämna ett stort hjärta också utanför varje lands ambassad med en liknande text. Vi behöver stora hjärtan för att kunna känna empati med andra och omfamna deras sorg. Det är ryggraden i hjärtat det.

 

FN måste stoppa turkiskt våld

12376245_1028694757172823_7106510603898513645_n

FN:s säkerhetsråds slog fast i resolution 1973 som antogs 17 mars 2011 om upproret i Libyen  att det måste fås till stånd till omedelbart eldupphör och uppmanade världens länder att upprätta en flygförbudszon över Libyen och att använda alla nödvändiga medel för att skydda civilbefolkningen.

Resolutionen var en konsekvens av Gaddafis omdömeslösa förtryck och våld mot folken inom Libyens gränser.

Idag och sedan en tid tillbaka återser vi exakt samma scenario inom Turkiets gränser. Turkiets regering med AKP och Erdogan i spetsen har satt igång militära maskineriet för att förgöra kurdiska samhällens och kurdiska folkviljan.

Städer belägras, utegångsförbud införs, städer och byar bombas både med artilleri, stridsvagnseld, från attackhelikoptrar och från andra tunga militära vapen samt från krypskyttar och specialstyrkor som skjuter på måfå utan att ta hänsyn vare sig till barn, kvinnor eller gamla. 1,3 miljoner människor har internerats i sina egna hem och är utsatta för allehanda våld i alla dess makabra former. Många har också tvingats till flykt. För det finns det bevis nog att åtala Erdogan och hans stab för folkmordsbrott i krigstribunalen i Haag. Under de senaste sex månaderna infördes utegångsförbud 52 gånger och som längst i 14 dagar i staden Nisebin. Kartan visar de belägrade städerna och anmärkningsvärd är att det är samma städer där AKP led svåra nederlag i det senaste så kallade valet, som är föremål för det brutala våldet.  

FN bör därför, utifrån samma grunder få till en resolution mot Turkiet och:

-Kräva ett omedelbart eldupphör och totalt slut på våld och alla attacker mot, och övergrepp på, civilbefolkningen i norra Kurdistan (östra Turkiet).

-Upprätta en flygförbudszon över Turkiet.

-Auktorisera alla medel för att skydda civilpersoner och områden med civilbefolkning

-Förbjuda alla flyg till Turkiet.

-Frysa samtliga tillgångar som tillhör turkiska myndigheter utomlands och bekräftar åter att sådana tillgångar skall användas till det kurdiska folkets fördel

-Etablera en panel med experter för att bevaka, och för att verka för genomförandet av sanktionerna.

-Därmed förenlig med ovanstående punkter tillgodose kurders rätt till självbestämmande.

 

20 fact about Kurdistan

 

148_diyarbakir

Kurdistan is often overlooked when people discuss the Middle East. That’s probably because it’s not considered a sovereign state. It’s also home to one of the most mistreated and neglected people in world history. The Kurds have long been a population that has been marginalized and subjected to abhorrent violence by their Middle Eastern neighbors.

 

When one takes the time to examine Kurdistan, however, they find what is arguably one of the most fair and progressive societies in the Middle East. Here are 20 interesting facts about Kurdistan.

1. Kurdistan is an unindependent Country

Kurdistan is a region that the Kurdish people have inhabited for thousands of years that spans across the modern-day nations of Iraq, Iran, Syria, and Turkey. The vast majority of the people in the region are Kurds, so it is referred to as Kurdistan, or “Land of the Kurds.”

2. The People Of Kurdistan Are Of Indo-European Origin

The Kurds speak Kurdish, a language similar to Farsi. A majority of Kurds are bilingual or multilingual, however, as it is often necessary for them to speak the language of the nation in which they reside in addition to the traditional Kurdish.

3. Marriage Is a Sacred Rite For Kurds

kurdish-wedding

Marriage is an important rite of passage in Kurdistan and is taken very seriously. Most Kurds marry young at around 17 or 18 years of age. The bride wears a new dress and is adorned in gold bracelets, earrings, and necklaces. Weddings are a community affair in small villages in mountainous regions and the whole village typically joins the festivities. The highlight of the ceremony is the public procession, beginning at the bride’s home and ending at the groom’s home

4. Kurdistan’s Climate Is Harsh

Kurdistan has a harsh climate with brutally hot summers and bitterly cold winters. In spite of the climate, the soil is still quite fertile and rich in natural resources. Petroleum is their main export, with petroleum revenues rivaling Pakistan.

5. Kurdistan is Officially Recognized in Iran

The cities of Sulaymaniya, Diyarbakir, and Sanandaj are considered de facto capitals of Kurdistan in Iraqi Kurdistan, Turkish Kurdistan, and Iranian Kurdistan respectively. Iran is the only country where Kurdistan is officially recognized on a map, albeit as a province within Iran.

6. The Kurds form the Largest Stateless Nation In The World

3-Kurdistan karta

The Kurds are the world’s largest stateless nation, with a population of approximately 50 million people. There are more people in Kurdistan than reside in Australia and just slightly less than live in Canada. Kurdistan’s population represents nearly 1 % of the world’s people yet they are not recognized as a nation.

7. Kurdistan Was Denied Statehood In 1923

The Treaty of Sevres granted Kurdistan national sovereignty in 1920, but that only lasted three years. In 1923, the Treat of Lausanne negated the previous treaty and divided Kurdistan between Turkey, Syria, and Iraq, effectively nullifying its statehood.

8. What Is The Population of Kurdistan In Every Country?

Here is a breakdown of Kurdistan’s population within the borders of sovereign countries:

30 million in Turkey

12 million in Iran

6 million in Iraq

3 million in Syria

2 million throughout the rest of the world

9.  How Big Are Kurdistan’s Territories In Every Country?

Kurdistan covers approximately 542,000 square kilometers. Here is a breakdown of how much land mass Kurdistan takes up in each country according to the Encyclopaedia of Islam.

Turkey: 240,000 square kilometers

Iran: 175,000 square kilometers

Iraq: 95,000 square kilometers

Syria: 32,000 square kilometers

10. Kurds Have Been Opressed And Persecuted For Decades

us-kurd91-2

US soldiers rescue Kurdish Population

There is a long history of violence in Kurdistan. Most of this has been perpetrated against the Kurds by the leaders of the nation states in which they reside. One of the most abhorrent displays took place during the Iran-Iraq War (1980-88).

Iraqi leader Saddam Hussein believed that the Iraqi Kurds were aiding the Iranian war effort, so he began a brutal campaign of violence against them. Hussein’s army destroyed thousands of villages and murdered tens of thousands of Kurds using a variety of weapons, including nerve gas. The Kurds were then buried in mass graves. This caused many surviving Kurds to flee the area.

11. After the First Gulf War, Iraqi Kurdistan Was Dissolved Due To Political Infighting

The first autonomous Kurdistan was called “Iraqi Kurdistan” and was established with the help of the United States during the first Gulf War between 1990 and 1991. The U.S. established a no-fly zone over Kurdish territory to protect the Kurds from Iraqi Dictator Saddam Hussein. Iraqi Kurdistan suffered from political infighting however, and erupted in a civil war a few years later. The result was a loss of sovereignty for the newly created state.

12. Iraqi Kurdistan Was Re-formed After The Second Gulf War: Now It Is Called The Kurdish Regional Government (KRG)

Flag_of_Kurdistan.svg

Kurdish flag
Iraqi Kurdistan was reformed after the second Gulf War, however, and is now located in Northern Iraq. The state has been sovereign since 2008 and is governed by the democratically-elected Kurdish Regional Government (KRG).

13. Iraqi Kurdistan Has Freedom Of Religion

Iraqi Kurdistan is one of the only regions in the Middle East that teaches all religions of the world in public schools. Although 94 percent, of Iraqi Kurdistan is Muslim, they are known for their religious tolerance, and have often been a safe haven for persecuted Christians and Jews fleeing other areas of the Middle East. In 2012, the KRG made it mandatory that all public schools remain religiously neutral.

14. Iraqi Kurdistan Also Has Gender Equality

201334123550714699_8

Kurdistan is also known for their fair treatment of women. As a result of the Syrian Civil War, the Kurds were able to set up a democratic government in Syrian Kurdistan called Rojava. This new democratic government requires that every municipality elect at least one female representative.

15. Female Representation in The KRG Congress

The Kurdistan Regional Government has put rules in place to make sure that women are represented in the government. The KRG requires a minimum of 30% of its parliament be women. By comparison, only 22% of the UK Parliament is female and just 19% of the U.S. Congress is comprised of women. It is the highest percentage in the Middle East.

16. Kurdistan Women Fight In The Armed Forces

femalePKK-p81zz6

Women play a prominent role in the Kurdistan armed forces. For example, the Peoples Protection Units in Syrian Kurdistan (YPG) are comprised of 35 percent female soldiers. This includes a 7,500 all-volunteer female group currently battling ISIS in Syria. By comparison, the United States Marine Corps has only 14,000 female soldiers.

17. The Kurdistan Army Is Open To All Ethnicities

The YPG is not only open to both genders serving in their units, but they are ethnically andreligiously diverse as well. Members of the YPG currently fighting ISIS in Syrian Kurdistan include not only Kurds, but Yazidis, Arabs, Christians, and Turkmen as well.

18. Kurdistan Has Been Accepting Refugees From Syria And Iraq Since 2011

Iraqi Kurds celebrate the first day of spring

Iraqi Kurdish

Kurdistan is a world leader in accepting refugees from Syria and Iraq since 2011. They have offered refugee status to over 2,250,000 Iraqis and Syrians in that time period, which is nearly 200,000 more than Turkey, which is next on the list. Approximately one in four people in Kurdistan is a refugee or internally displaced person.

19. Kurds Want More Autonomy And National Sovereignty

There is currently a strong movement among many in Kurdistan to push for national sovereignty. This has been fiercely resisted by other nations in the Middle East, specifically Turkey and Iran – both are powers in the region and appear unwilling to give up any land or influence to establish a Kurdish state. Other Kurds simply ask for more autonomy within countries in which they currently live.

20. The Syrian Civil War Has Unified The Kurdish Population

kurdistan-syria-demo-25-nov-2012-013

 Peace in Kurdistan

In the past, different groups of Kurds within Kurdistan have had a difficult time coming together to fight for national sovereignty. There have been reports that the Syrian Civil War has brought them closer together, however, and there is now talk of a Kurdistan national conference to outline goals and a path forward towards statehood.

Terrorstaten Turkiet bedriver terror i Kurdistan

12235396_1491266354508366_1160113836_o”Rop på hjälp!

Pro-kurdiska HDP ber omvärlden om hjälp i sitt senaste uttalande om staden Farqin/Silvan.

I två månader har staden Farqin som tillhör provinsen Amed/Diyarbakir varit belägrad samt under utegångsförbud de senaste nio dagarna. Det var sjätte gången utegångsförbud infördes i staden.

Det går inte att få exakta siffror om hur många skadade och döda finns. Flera hundra affärer har förstörts, många distrikt saknar tillgång till el, internet, bröd och rent vatten.

Det syns drönare ovanför oss och armehelikoptrar hovrar i luften. Specialstyrkor, gendarmeriet samt militär bedriver operationer med bepansrade fordon, med artilleri och med krypskyttar. Det skjuts på staden från stridsvagn som har stationerats på kullar runt om i staden.

Grundläggande mänskliga rättigheter kränks grovt.  Våra parlamentariker som är på plats är under dödshot. Allt detta görs med gott minne från palatset (Erdogan & Co).

Farqin ligger i det officiella Turkiet. Men det som pågår är lagvidrigt så även turkiska lagen kränks. Vår legitima rätt till vårt självstyre måste beaktas, folkets demokartiska krav på demokrati och mänskliga rättighet kan inte bemötas med stridsvagnar och förtryck. De här attackerna är inte emot terrorism, de riktar sig direkt mot civilbefolkningen.

Tystnaden som råder i östra Turkiet är hjärtskärande. Genom den provisoriska regeringen dirigeras våldet och tyranniet. Den försvårar fredens röst, folkens brödraskap och ropen på hjälp till att nå omvärlden. Men för varje dag blir våldet grövre och förtrycket hemskare.

Vi måste stoppa det här innan det drivs till en fruktansvärd tragedi. Att vara tyst och likgiltigt inför det är att legitimera våldet. Hur svår omständigheterna än är måste vi ändå göra vårt bästa för att verka för fred och demokrati.”

Västvärlden bör invadera Turkiet!

despot

Jag har aldrig känt mig så maktlös som jag gör nu efter valet i Turkiet! Men det har aldrig någonsin skrivits om kurder och Kurdistan så pass mycket som det har gjorts under senaste tiden. Världen har aldrig någonsin varit så kunnig om Kurdistan-frågan som den är nu. Samtliga stora nyhetstidningar som Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet liksom lokala tidningar i Sverige har så gott som dagligen publicerat artiklar om den alarmerande situationen under gångna året.

Världens ledande nyhetsmedier som brittiska BBC och The Guardian, amerikanska CNN och New York Times, tyska Dar Spiegel, franska Le Monde med flera har skrivit om förtrycket, om morden, om förföljelserna, om censuren, om korruptionen, om orättvisan, om frihetsberövandena och om tortyren i det som är officiella Turkiet som de gjorde nu.

Nationella såväl som internationella TV-kanaler har aldrig någonsin uppmärksammat Erdogans terrorvälde som de har gjort under det senaste året. Somliga världens politiker har aldrig någonsin varit så pass kritiska till Erdogans Turkiets patriarkat och teokrati som de har varit under gångna året.

Medborgare- kurder som turkar- har aldrig någonsin demonstrerat och manifesterat sitt hat och sin avsky mot denne tyrann som de har gjort under senaste tiden.

Det har skrivits till världens makter, det har skickats in petitioner, över hela Europa har parlamentariker från olika partier framfört sina åsikter på plats i respektive parlament och inte minst har dessa parlamentariker lämnat in motion efter motion för att få stopp på detta förtryck, på denna ockupation och tyranni. Tre miljoner namnunderskrifter samlades in över hela Europa  […]

Det fick inte spela någon roll. Erdogan pekade fuck you åt hela världen och gjorde som han ville ändå. Ingen retorik och diplomati biter på detta land och dess tyrann Erdogan bör vi förstå men aldrig någonsin acceptera!

Då återstår enbart våldets alternativ: att invadera detta land och föra Erdogan till krigstribunalen i Haag och sätta in honom i en cell på livstid. Kunde man invadera Afghanistan och Irak för att exportera demokrati kan Västvärlden mycket väl invadera Turkiet på samma sätt!

Kurdisk-turkisk konflikt

Kurds protest in Lebanon

I Turkiet bor fler kurder än i något annat land – troligen minst 30 miljoner. De turkiska kurdernas bosättningsområden finns i sydöst, men efter årtionden av utvandring därifrån bor kanske en tredjedel i västra Turkiet.

Republiken Turkiet grundades 1923. Kort därefter inleddes en hårdhänt assimilationspolitik som fortsatte under resten av 1900-talet. Statsmakten motarbetade framför allt det kurdiska språket. Kurdiska orts- och personnamn byttes mot turkiska, ingen skolundervisning på kurdiska tilläts och kurderna förbjöds att använda sitt språk i offentliga sammanhang.

Länge fick man inte ens nämna offentligt att det fanns en folkgrupp i Turkiet som kallades kurder; ”bergsturkar” skulle det heta. På 1980-talet fick dock Turkiet en president, Turgut Özal, som chockade etablissemanget genom att tala öppet om kurder. Att Özal själv var av kurdiskt ursprung väckte dock ingen större uppmärksamhet. Kurder som assimilerats i det turkiska samhället har ofta funnits med i Turkiets politiska liv, även på höga poster.

Efter Özal gjorde turkiska politiker flera ansatser till att mjuka upp förbuden mot kurdiskan. Även försiktiga reformförsök stötte dock på hårt motstånd från konservativa kretsar inom byråkratin, rättsväsendet och militären.

1991 blev det tillåtet att ge ut tidningar och böcker på kurdiska. Ändå censurerades eller förbjöds många kurdiska skrifter, med hänvisning till lagar mot separatistpropaganda. Förbudet mot radio- och TV-program på minoritetsspråk upphävdes ”i princip” 2001 men gällde i verkligheten till 2004. Att undervisa på kurdiska i de statliga skolorna är fortfarande förbjudet, men enligt ett regeringslöfte 2012 ska kurdiska tillåtas som tillvalsämne ”om tillräckligt många elever ber om det”

EU, AKP och Erdoğan

1999 erkändes Turkiet som kandidatland för EU-medlemskap. EU gjorde dock klart att utökade rättigheter för kurderna var ett krav, om Turkiet ville bli medlem i EU. 

I parlamentsvalet 2002 vann det nybildade partiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) under Recep Tayyip Erdoğan en jordskredsseger. Partiet var uttalat EU-vänligt, och under AKP-regeringens första år fick reformarbetet ny kraft.

Av motståndarna utpekades AKP som ett islamistiskt parti, men framför allt i början framträdde det snarare som värdekonservativt och moderat islamvänligt. I jämförelse med andra turkiska partier tycktes AKP mindre ansatt av den form av nationalism som härrör från tiden efter första världskriget, då turkarna fruktade att deras land skulle styckas av segrarmakterna och försvinna från kartan.

Relationerna mellan Turkiets regering och landets kurdiska medborgare förbättrades sakta. I valet 2007 fick AKP drygt hälften av rösterna i sydöstra Turkiet. Fler kurder röstade det året på AKP än på det parti, DTP, som utgavs för att vara kurdernas eget parti (se vidare nedan).

Inbördeskrig 1984–1999

Kurdistans arbetarparti, PKK, bildades 1978 under ledning av Abdullah Öcalan. Med stöd av Sovjetunionen ville PKK på den tiden upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Sedan dess tycks dock PKK, ha gjort upp med sin kommunistiska ideologi. Det som håller samman rörelsen, förutom kurdisk nationalism, tycks vara en mycket stark lojalitet mot Abdullah Öcalan.

1984–1999 utkämpade PKK en väpnad kamp mot den turkiska statens militära styrkor och Turkiet gav sig då på kurdiska civila samhällen genom att införa undantagstillstånd i kombination med utegångsförbud i de områden för att få fria händer till att begå mord på kurder. Inbördeskriget blev ett svårt trauma för Turkiet. I sydöst gick både militären hårt fram mot civilbefolkningen. 37 000 människor dog i kriget, däribland 5 000 turkiska soldater.

Militären tvångsförflyttade under kriget en miljon kurder från 7 000 byar. Sydöstra Turkiet, som redan tidigare var ekonomiskt eftersatt, kom på grund av kriget än mer på efterkälken jämfört med resten av landet.

PKK:s ledare Abdullah Öcalan greps 1999. Han dömdes till döden men straffet omvandlades till livstids fängelse. Snart visade det sig dock att Öcalan ingalunda förlorat greppet om PKK i och med att han fängslats. Från sin cell fortsatte han att utöva den högsta ledningen över PKK.

PKK återupptar striderna

Efter att Öcalan gripits gav han order till PKK om eldupphör. PKK skulle omvandlas från en gerillaarmé till en politisk organisation, sades det.

Kvarvarande gerilla drogs tillbaka från Turkiet till baser i bergen mellan Irak och Iran. Möjligen ville Öcalan bli erkänd av EU som kurdisk frihetskämpe, men utvecklingen blev en annan.

Efter den 11 september 2001 hörde PKK till de många organisationer som blev stämplade som terroriströrelser av både USA och EU.

I maj 2004 avbröt PKK vapenvilan från 1999. Det skedde just då Turkiets regering, med stöd av EU, hade genomfört reformer för kurdernas rätt till sitt eget språk. Regeringspartiet AKP hade också vunnit stora framgångar i lokalval, även i kurdiska områden. PKK kan ha sett sig hotat i sin självpåtagna roll som ledare för kurderna.

PKK:s offensiv gav i sin tur bränsle åt en nationalistisk våg bland turkar, framför allt inom högern. 2005 talade dock premiärminister Erdoğan offentligt, som förste turkiske ledare, om det ”kurdiska problemet”. Enligt Erdoğan skulle problemet lösas med demokratiska reformer.

Lagliga kurdiska partier

Våldet mellan turkar och kurder ökade kraftigt under 2006, då PKK angrep militära posteringar längs Turkiets gräns mot Iran och Irak. Trots det vann AKP 2007 ännu fler kurdiska röster än i tidigare val. Samtidigt kom ett tjugotal representanter för det lagliga kurdiska partiet DTP in i parlamentet, formellt som oberoende.

Fram till 1991 fanns det inget lagligt kurdiskt parti i Turkiet. Därefter har det i regel funnits ett kurdiskt vänsterparti som fått existera i några år innan det förbjudits, varpå partiet återuppstått under ett nytt namn.

Varje partiförbud har föregåtts av att myndigheterna anklagat det för samröre med PKK.

Och utan tvivel hade Abdullah Öcalan verkligen stort inflytande i DTP liksom i dess efterträdare från 2009, BDP (se nedan). Samtidigt finns hela tiden krafter i de lagliga kurdiska partierna som vill ge dem en mer självständig ställning.

Kurdisk ”fredsdelegation”

I lokalvalen i Turkiet våren 2009 tappade regerande AKP en hel del röster i kurdiska områden till DTP. En orsak antogs vara allmän besvikelse över uteblivna ekonomiska satsningar i sydöstra Turkiet. PKK utlyste en ensidig vapenvila som skulle gälla fram till september.

Premiärminister Erdoğan tillkännagav i juli 2009 att hans regering ville öppna en dialog med kurderna och att han hoppades på brett stöd för detta ”kurdiska fredsinitiativ”. Erdoğan höll känsloladdade tal men gav inga konkreta löften, och de stora oppositionspartierna vägrade stödja initiativet.

PKK-ledaren Öcalan lät en kurdisk ”fredsdelegation” gå in i Turkiet från Irak, för att ”testa regeringens fredsvilja”. På flera platser i sydöstra Turkiet hyllades delegationen i parader som anordnats av DTP, något som upprörde många turkar.

I december 2009 förbjöd Turkiets författningsdomstol DTP, med hänvisning till partiets samröre med PKK. DTP:s ”oberoende” representanter i parlamentet satt dock kvar, fast nu som medlemmar av det nya partiet BDP (Freds- och demokratipartiet).

Havererat initiativ

I april 2010 möttes representanter för Turkiet, Irak och USA i Istanbul för att anta en plan för att gemensamt motarbeta PKK, men planen offentliggjordes inte. Samtidigt utförde PKK-rebeller allt fler anfall mot turkiska militärförläggningar. Den turkiska regeringens ”kurdiska initiativ” tycktes helt ha stannat av, och oppositionen anklagade regeringen för att uppmuntra kurdisk aktivism.

Den 31 maj deklarerade Abdullah Öcalan från sitt fängelse ett definitivt slut på PKK:s vapenvila. Nya våldsdåd följde. I juni gick turkisk militär över gränsen en bit in i Irak, samtidigt som man utförde luftattacker mot PKK-baser i Irak.

Halvvägs in på 2010 kom en rapport som visade att våldet i norra Kurdistan nu krävt 42 000 liv sedan det väpnade upproret bröt ut 1984. Av de döda var 7 000 turkiska soldater och resterande kurdisk gerilla och civila kurder. 

Den turkiska tankesmedjan Tesev sade att långt mer radikala reformer behövdes än de som framskymtat i regeringens initiativ för att lösa ”det kurdiska problemet”. Tesev föreslog att inledningen i Turkiets starkt turknationalistiska författning skulle ändras tillsammans med lagar om politiska partier, terrorism och utbildning.

I juli sade den tillförordnade PKK-ledaren Murat Karayılan att hans mannar skulle lägga ned sina vapen, under FN:s överinseende, om Turkiet gick med på vapenvila under vissa villkor, som att inte gripa kurdiska politiker i sydöst.

Hemliga förhandlingar

Utan att några sådana löften uttalats utlyste PKK i augusti en ny vapenvila som senare utsträcktes och skulle gälla fram till det parlamentsval som planerades till juni 2011. Men redan i slutet av februari 2011 bröt PKK sin nya vapenvila.

När den turkiska valmyndigheten i april meddelade att flera BDP-kandidater diskvalificerats inför valet, bröt våldsamma protester ut i flera städer. Det kurdiska partiet hotade med bojkott. Efter någon vecka ändrade valmyndigheten sitt beslut.

Långt senare läckte det ut att turkiska regeringen och säkerhetstjänsten under lång tid hade fört hemliga fredsförhandlingar med PKK, bland annat i Oslo. De gav dock inget resultat, och när samtalen blev kända hårdnade attityden på båda sidor.

PKK trappade på nytt upp sin väpnade verksamhet och möttes av resoluta ingripanden av armén. Regeringen sade sig vilja föra en dialog med BDP för att isolera PKK politiskt, men samtidigt greps och fängslades ett stort antal BDP-politiker, vilket minskade den kurdiska allmänhetens tilltro till staten.

Likaså har sedan 2009 tusentals misstänkta medlemmar av Kurdistans samhällsunion (KCK) gripits för påstått samröre med PKK. KCK kan i praktiken betraktas som PKK:s ideologiska gren men omfattar även kurdiska rörelser i grannländerna.

Allt värre under 2012

Regeringen gjorde några små utspel som kunde ses som försoningstrevare gentemot kurderna, till exempel att premiärminister Erdoğan bad om förlåtelse för att nästan 14 000 kurder dödades mot slutet av 1930-talet, när turkiska staten krossade ett uppror. Han utlovade också en skolreform, som skulle göra det möjligt att införa undervisning i kurdiska språket som tillvalsämne.

Men för kurderna i gemen föreföll ändå statsmakten allt mer repressiv. I juli 2012 inleddes en massrättegång mot över 200 medlemmar av KCK, och Erdoğan hade bara hårda ord till övers för de hundratals fängslade kurder som under hösten hungerstrejkade i 68 dagar för bland annat rätten att få använda kurdiska i skolor och domstolar. 

Plötsligt fredshopp

Under hösten 2012 skedde en markant ändring i tonläget. Hungerstrejken avbröts efter en vädjan från Abdullah Öcalan, och efter en tids medierykten om kontakter mellan honom och staten bekräftade regeringen i december att en ”dialog” pågick. Öcalan fick ta emot delegationer från BDP och skriva brev till gerillasoldaterna inne i Irak.

Regeringen gick kurderna till mötes genom att driva igenom lagar om att kurder får använda sitt eget språk i domstolar och att politiska partier får använda andra språk än turkiska i sin offentliga verksamhet. Imamer fick lov att tala kurdiska i moskéerna.

I mars 2013, på det kurdiska nyåret, utropade Öcalan vapenvila och talade om en ny era i vilken ”vapnen ska tystna och idéerna och politiken ska tala”.

Den 8 maj började PKK:s cirka 2 000 soldater inne i Turkiet i små grupper röra sig mot Irak. De första gick över gränsen efter en vecka.

Den nya fredsprocessen väckte större hopp än några tidigare försök att avsluta den långa konflikten, men ingen vågade ta ut något i förväg. PKK klagade över arméns och säkerhetstjänstens noggranna övervakning av reträtten och regeringen vägrade ge några garantier för att gerillan inte skulle angripas.

Kurdfrågan ”normaliseras”

De flesta bedömare tvivlade på att det bara fanns omtanke om demokrati och mänskliga rättigheter bakom regeringens agerande. AKP var i stort behov av stöd av BDP i parlamentet för att driva igenom ett antal grundlagsändringar som de andra oppositionspartierna ogillade. Den turknationalistiska oppositionen var i bästa fall skeptisk till fredsprocessen – i en del fall direkt fientligt inställd.

Inte helt oväntat uppstod nya komplikationer. Misstron mellan staten och kurderna bestod och båda sidor anklagade snart varandra för att förhala fredsprocessen. PKK avbröt utmarschen till Irak efter att ha klagat över ökad militärbevakning av de kurdiska områdena. PKK möblerade också om i sin ledning och satte in personer som framträdde som tuffare än den relativt moderate Karayılan.

Den nye ledaren Cemal Bayık gav regeringen en frist till september 2013 för konkreta åtgärder för att stärka fredsprocessen. Regeringen föreslog då ökade språkliga rättigheter och att skolbarnens trohetsed till turkiska nationen skulle slopas. men sade inget om mer grundläggande krav på regionalt självstyre och reformerade vallagar och strafflagar.

En viktig reform gjordes sommaren 2014, när parlamentet bland annat godkände att personer som samtalar med PKK skulle garanteras straffrihet.

Att en kandidat i landets första direktval av president 2014 kunde öppet representera kurdiska intressen, och att ett föräldrapar fått rätt av en domstol att kalla sin dotter Kürdistan, visade under alla förhållanden att decenniers totala låsning i kurdfrågan var över.

Påverkan från Syrien

Inbördeskriget i Syrien kom att påverka grannlandet Turkiet i flera avseenden. Bland annat skärptes tonläget i kurdfrågan på nytt när den sunniarabiska extremiströrelsen Islamiska staten (IS) gick till offensiv mot kurdiska områden i nordöstra Syrien, drev långt över 100 000 kurder på flykt till Turkiet och belägrade den viktiga gränsstaden Kobane. PKK uppmanade turkiska kurder att bege sig till Kobane för att skydda staden. Flera hundra hann ta sig in i Syrien innan turkiska myndigheter täppte till gränsen.

Regeringens och arméns agerande utlöste protester bland kurder i Turkiet. Ett trettiotal människor dödades under flera dagars sammanstötningar med kravallpolis, men också mellan PKK-anhängare och islamister som stödde IS.

PKK-soldater som befunnit sig i de irakiska bergen återvände till Turkiet och ledaren Cemal Bayık hotade med nya angrepp om regeringen fortsatte att stå passiv mot IS. Väpnade sammanstötningar förekom på enstaka platser, liksom turkiska flygräder mot PKK-baser inne i Turkiet.

Ett visst lugn återinträdde i oktober 2014 sedan turkiska regeringen efter internationella påtryckningar tillåtit irakiska kurder att bege sig till Kobane via turkiskt territorium.

I februari 2015, och på nytt i mars, uppmanade Abdullah Öcalan PKK att lägga ned vapnen. Ett par turkiska ministrar framträdde offentligt tillsammans med pro-kurdiska parlamentsledamöter. Hoppet tändes åter, men nu bromsades istället fredsprocessen av motsättningar inom regerande AKP om hur frågan skulle hanteras. Främst avslöjades en spricka mellan den nyvalde presidenten Erdoğan och delar av partiledningen.

Musa Anter 1920-1992

11228047_514321888744518_178216410992435966_nMusa Anter/Apê (farbror) Musa (1920 – 20 september 1992) var en kurdisk författare, poet och journalist. Han sköts till döds 20:e september 1992 (23 år sedan idag) av turkiska underrättelsetjänsten MIT i Amed.

Under hela sitt liv kämpade han för kurdernas mänskliga rättigheter. Han läste lågstadiet i Merdîn, högstadiet och gymnasiet i Adana och juridiken vid Istanbuls Universitet. Under hans studentår blev han bekant med Turkiets ”rättsapparat” i samband med Dersim-upproret (1937-38) då han dömdes till 45 dagar fängelse för förolämpning av Ataturks sedan 50 år döda och okända mor. Han var en av grundarna till tidningen Ileri Yurt. 1959 åtalades han för dikten Qimil och riskerade dödsstraff. Under statskuppen på 60-talet benådades han och frigavs lyckligtvis.

Han skrev i Deng (röst), Barış Dünyası (Världsfreden) och Yön (Riktning) tidningarna efter sin frigivning. 1963-64 dömdes han på nytt för sina artiklar. I samband med statskuppen på 80-talet greps han igen. Han fick tillbringa sammanlagt 11,5 år av sitt liv i turkiska skräckfängelser för det han uttryckte, tänkte och skrev.

Han var också grundarna till Revolutionära Östkultur Centren (Devrimci Doğu Kültür Ocaklari), Folkens Arbetarparti (Halkın Emek Partisi), Mesopotamiens Kultur Center (Mezopotamya Kültür Merkezi) och för Kurdiska Institutet i Istanbul (İstanbul Kürt Enstitüsü).

För ett av sina arbeten, ett slags självbiografi i två volymer, ”Mina memoarer” fällde han följande kommentar: ” Det går att ställa frågan; vem är Musa Anter? Vilka är figurerna som nämns i hans memoarer? Men jag tycker inte att denna fråga är på sin plats. Många gånger får någon fattig en genväg (lotto) till rikedom och blir rik. Och när jag tog mig ut ur dessa Ziving grottorna ut i samhället träffade jag väldigt många värdefulla människor av en slump likt den fattige blev rik. Och dessa memoarer är frukterna av de skatter jag fann i samhället.

Han blev 72 år apê Musa. Vi minns och hedrar honom. Må han vila i frid.

Jämför PKK -Turkiet

12003944_998803026849203_7942860365418943436_n‪#‎Perspektiv‬ ‪#‎friaOrd‬

-PKK belägrar inte Ankara, Turkiet belägrar Amed och samtliga andra kurdiska städer i norra Kurdistan.

-PKK har inte infört undantagstillstånd och utegångsförbud i Istanbul eller i Izmir t.ex. Turkiet har infört undantagstillstånd och infört utegångsförbud i flera kurdiska städer.

-PKK krigar mot Turkiets beväpnade styrkor, Turkiet krigar mot kurdiska civilbefolkningen.

-PKK har inte dödat ett enda turkiskt barn, Turkiet har kallblodigt mördat 350 kurdiska barn bara under Erdogans tid.
-PKK torterar inte tillfångatagna turkiska soldater, Turkiet torterar och klär av de döda och slänger de på gatorna.

-PKK slår inte av varken telefon, elnätet eller internet för någon medborgare, Turkiet har satt det i system att slå av el, telefon och nätet i kurdiska städer för att kollektivbestraffa kurder.

-PKK blockerar inte Youtube, Facebook och Twitter, Turkiet har till och från blockerat Youtube, Facebook och Twitter sedan många år.

-PKK håller inte en enda turkisk politiker eller annan verksam turk i fängelse, Turkiet håller cirka 15000 kurdiska och vänsterinriktade politiker, MR-aktivister, journalister, författare, förläggare, sångare, dansare och poeter med flera i skräckfängelser.

-PKK har inte stängt ner någon turkisk TV eller radio kanal, Turkiet har stängt ner 96 kurdiska TV och radio kanaler samt tidningar.

-PKK förbjuder inte någon tala sitt modersmål, utöva sin religion eller döper medborgarna som röstar på AKP för ohederliga och landsförrädare, Turkiets grundlag tillåter enbart turkiska som landets språk och Turkiets toppolitiker kallar medborgare som röstar på HDP för just ohederliga, otrogna och landsförrädare.

-PKK vill ha mångfald, Turkiet enfald.
-PKK vill införa demokrati, Turkiet teokrati.
-PKK står för jämställdhet, Turkiet patriarkatet.

PKK är terrorstämplad, Turkiet är Västs gossebarn.
Bedöm själva.

‪#‎supportPKKsupporthumanrights‬.

Rör inte min flykting

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

Vi är alla samma folk, varför ska vi hata? Vi är bara ifrån olika platser, går mot olika håll.

Vi var unga.
Vi bodde i Etiopien allesammans.
Det var knapert.
Så vi utvandrade norrut och hamnade i Egypten.
Vi hejdade oss inte.
Så vi utvandrade på nytt och bosatte oss i Mellanöstern sen.
Det tog lite tid och vi blev vuxna.
Vi var fysisk starka.
Och redo för en ny utvandring.
Denna gång flyttade österut mot Asien.
Men vi nöjde oss inte.
Vi utvandrade igen och fann Europa i väst.
Vi var i medelåldern nu.
Och lugnade ner oss lite.
Bara för en stund dock.
Så vi utvandrade igen och upptäckte Nord och Sydamerika.
Det var inte tillräckligt.
Vi utvandrade igen och upptäckte även Australien vid världens ände.
Än var det inte över.
Nu var vi gamla.
Rynkor syntes i våra beprövade anleten.
Men det var inget hinder för oss.
Så vi utvandrade till Nord och Sydamerika och Australien på nytt.
Nu fanns vi över hela världen.
Överallt!
Vi kontrollerade, styrde och åtnjöt av allt världen hade att erbjuda.
Vi uppfann nya områden från vilka vi gjorde utbyten på alla plan. Det gav oss människor ett övertag att ta kolossala kliv framåt för mänskligheten.
Vi gjorde även ett försök att utvandra till rymden. 
Men.
På ålderns höst har vissa av oss glömt vad vi har gått igenom i våra unga ålder.
Hur vi utvandrade och invandrade, utvandrade och invandrade […]
Tillhör du denna grupp? 
Börja flytta tillbaka till ditt fosterland.
Etiopien.