Kurdiska namn

barn

  • Navên mêra (male)

  • Afer

  • Agah
  • Agir
  • Agirî
  • Ajar
  • Ajeng
  • Ajîyan
  • Akam
  • Alan
  • Alaz
  • Alber
  • Aldar
  • Alîshêr
  • Alvan
  • Amanc
  • Amed
  • Amojger
  • Apo
  • Aram
  • Aran
  • Aras
  • Araz
  • Ardan
  • Ardelan
  • Ardî
  • Ardil
  • Arêz
  • Arî
  • Arjan
  • Armanc
  • Artûsh
  • Arûn
  • Aryan
  • Ashît
  • Ashtî
  • Aso
  • Avan
  • Avdar
  • Avshîn
  • Avzêl
  • Aza
  • Azad
  • Azî
  • Azwer
  • Azwîn
  • Babîr
  • Babûr
  • BaÇîn
  • Bad
  • Badil
  • Bafel
  • Bager
  • Bagir
  • Bagok
  • Baha
  • Bahoz
  • Bajen
  • Bala
  • Baldar
  • Banî
  • Baram
  • Baran
  • Barav
  • Baresh
  • Barî
  • Barnas
  • Barsaz
  • Barzan
  • Basam
  • Bashîn
  • Bawan
  • Bawer
  • Baxewan
  • Baxteran
  • Bayîz
  • Baz
  • Bazan
  • Bazean
  • Bazhat
  • Bazî
  • Bazîn
  • Bazît
  • Baziyan
  • Bêbak
  • Bêdad
  • Bêdar
  • Bedirxan
  • Bedran
  • Behî
  • Behmen
  • Behram
  • Behremend
  • Behwan
  • Bêjen
  • Bêjewan
  • Bejno
  • Bêkend
  • Bêkes
  • Bêlan
  • Belên
  • Bêmal
  • Bendewar
  • Bendî
  • Bendo
  • Bênewa
  • Beng
  • Bengîn
  • Berbest
  • Berdan
  • Berfan
  • Bêrîvan
  • Berjan
  • Berkar
  • Berken
  • Bernas
  • Beroj
  • Berpa
  • Berpal
  • Bertal
  • Bertan
  • Bêrtî
  • Berwan
  • Berwar
  • Berxo
  • Berxwedan
  • Berz
  • Berzan
  • Berzenc
  • Berzend
  • Besam
  • Bêsaran
  • Beshat
  • Bestî
  • Bêwar
  • Bextewar
  • Bextîyar
  • Beyanî
  • Beyar
  • Bijar
  • Bijûn
  • Bijwên
  • Binar
  • Binav
  • Binyat
  • Biradost
  • Biram
  • Bîrdar
  • Bîrhat
  • Birîndar
  • Birsa
  • Birûsk
  • Biyan
  • Bizan
  • Boran
  • Botan
  • Bozan
  • Bozo
  • Bûban
  • Cango
  • Cano
  • Canso
  • Cejnî
  • Çekan
  • Çekdar
  • Çeko
  • Çeleng
  • Cembelî
  • Çêner
  • Cengî
  • Cengo
  • Çetîn
  • Çeto
  • Chekrî
  • Choman
  • Cîgerxwîn
  • Cîhan
  • Çildar
  • Cindî
  • Çira
  • Çirîsk
  • Ciwan
  • Çîya
  • Coban
  • Comerd
  • Cotkar
  • Cotyar
  • Cûdî
  • Daban
  • Dadyar
  • Dager
  • Dal
  • Dalgerd
  • Daner
  • Dara
  • Daran
  • Darko
  • Dêber
  • Delîl
  • Deloxan
  • Dengdar
  • Dengir
  • Deno
  • Deran
  • Derav
  • Derbest
  • Dêrik
  • Dersîm
  • Devîn
  • Dewran
  • Deza
  • Dîdem
  • Dijwar
  • Dilawer
  • Dilbirîn
  • Dilciwan
  • Dildar
  • Dilêr
  • Dilez
  • Dilger
  • Dilgesh
  • Diljen
  • Dilo
  • Dilodîn
  • Dilshad
  • Dîmen
  • Dirbas
  • Dirbaz
  • Diyadîn
  • Diyako
  • Dîyar
  • Dîyarî
  • Egîd
  • Egît
  • Elind
  • Elwand
  • Endam
  • Erdahan
  • Erdalan
  • Erdem
  • Erez
  • Êrîsh
  • Espar
  • Evîndar
  • Eyaz
  • Felat
  • Ferat
  • Ferhat
  • Ferman
  • Fero
  • Ferzende
  • Filît
  • Firat
  • Firya
  • Gare
  • Gazîn
  • Gerdî
  • Gerdîn
  • Gerdûn
  • Gernas
  • Goran
  • Hana
  • Hawar
  • Hawrê
  • Hayîdar
  • Hebûn
  • Hêja
  • Hejar
  • Hekar
  • Herdem
  • Hesgir
  • Heval
  • Hevgîn
  • Hevind
  • Hewar
  • Hewreman
  • Hezo
  • Hindirîn
  • Hishyar
  • Hîva
  • Huner
  • Hunermend
  • Jan
  • Jêhat
  • Jîndar
  • Jîr
  • Kajaw
  • Kajîn
  • Kalî
  • Kanewar
  • Kanîwar
  • Kardo
  • Kardox
  • Karmend
  • Karwan
  • Karzan
  • Kawa
  • Kejo
  • Kendal
  • Kesra
  • Kevîn
  • Keya
  • Keyo
  • Koban
  • KoÇber
  • KoÇer
  • Kocero
  • Kosret
  • Kotan
  • Kovan
  • Koyo
  • Kurdo
  • Laser
  • Lawîn
  • Lêzan
  • Lezgîn
  • Lolan
  • Loran
  • Malek
  • Mamko
  • Mamo
  • Mêhvan
  • Mem
  • Merdan
  • Merdcan
  • Merdo
  • Mêrgewer
  • Merjîn
  • Mertal
  • Merwan
  • Mêrxas
  • Mezdar
  • Mîr
  • Mirad
  • Mîran
  • Miraz
  • Mîrhem
  • Mîrko
  • Mîro
  • Mîrsaz
  • Mîrza
  • Mûnzur
  • Nalî
  • Nalîn
  • Narî
  • Nasraw
  • Navda
  • Navdar
  • Navîn
  • Navzad
  • NêÇîrvan
  • Nemird
  • Nenas
  • Neshwan
  • Newaf
  • Newroz
  • Newzad
  • Nezar
  • Nîbar
  • Nijdar
  • Nîwan
  • Noyan
  • Nûhat
  • Olvan
  • Ozan
  • Paldar
  • Pale
  • Palewan
  • Palîn
  • Parêz
  • Payan
  • Payedar
  • Pejan
  • Pelweþan
  • Perwer
  • Pesar
  • Peyman
  • Pîro
  • Pola
  • Polan
  • Ragir
  • Rajan
  • Raman
  • Ramîn
  • Rangar
  • Rêbaz
  • Rêbend
  • Rêber
  • Rebwar
  • Rêdan
  • Rêdî
  • Rêdûr
  • Rehshan
  • Rêkan
  • Rêkewt
  • Rênas
  • Rengo
  • Reshwan
  • Reşo
  • Rêving
  • Rewan
  • Rewanshêr
  • Rewez
  • Rewîn
  • Rêzan
  • Rindo
  • Ristem
  • Rizgan
  • Rizgar
  • Rizvan
  • Robin
  • Rociwan
  • Roder
  • Rodî
  • Rohan
  • Rohat
  • Rojan
  • Rojat
  • Rojbar
  • Rojdar
  • Rojen
  • Rojêr
  • Rojhat
  • Rojhilat
  • Rojxan
  • Rojyar
  • Ronas
  • Ronî
  • Roshan
  • Rostem
  • Rotinda
  • Rozerya
  • Rûbar
  • Rûmet
  • Rûpak
  • Rûşen
  • Rûshen
  • Sahan
  • Sahîn
  • Salar
  • Saman
  • Sefîn
  • Sefkan
  • Şemer
  • Semîr
  • Senger
  • Seraza
  • Serbaz
  • Serbest
  • Serbilind
  • Sercan
  • Serdar
  • Serdesht
  • Serfiraz
  • Serger
  • Sergewaz
  • Serhed
  • Serheng
  • Serhildan
  • Serhing
  • Serîyas
  • Serkan
  • Serkar
  • Serkeft
  • Sermend
  • Sêro
  • Sertac
  • Sertan
  • Sertav
  • Sertîf
  • Sertîp
  • Şervan
  • Serwer
  • Serxan
  • Serxwebûn
  • Şêrzat
  • Şevhat
  • Seywan
  • Shabal
  • Shad
  • Shadman
  • Shamal
  • Shawgar
  • Shaxan
  • Shemal
  • Sherefxan
  • Shêrko
  • Shervan
  • Shevder
  • Shînwar
  • Shivan
  • Shoreþ
  • Sîdar
  • Sîmurg
  • Sîpan
  • Şîrvan
  • Şivan
  • Siwar
  • Sîyahposh
  • Sîyamend
  • Sîyar
  • Sodir
  • Soran
  • Sorav
  • Şoreş
  • Sozdar
  • Suran
  • Tajdîn
  • Teyran
  • Tîrêj
  • Tîrvan
  • Tofan
  • Vejen
  • Vîndar
  • Warhêl
  • Welat
  • Werzan
  • Xanemîr
  • Xebat
  • Xelat
  • Xemgîn
  • Xerdel
  • Xerîb
  • Xerzan
  • Xeto
  • Xeyder
  • Xizan
  • Xorto
  • Xozat
  • Xweser
  • Xweshnav
  • Yadgar
  • Yezdanshêr
  • Zagros
  • Zal
  • Zana
  • Zanyar
  • Zar
  • Zarav
  • Zargo
  • Zarî
  • Zaxo
  • Zêdan
  • Zêmar
  • Zend
  • Zendîn
  • Zendo
  • Zengî
  • Zerdesht
  • Zerdî
  • Zerdo
  • Zêrevan
  • Zêwer
  • Zeyra
  • Zinar
  • Zîver
  • Zoran
  • Zorav
  • Zoro
  • Zûhat

Navên jina (female)

  • Adan
  • Adar
  • Agirîn
  • Aheng
  • Ajda
  • Ajîn
  • Ajna
  • Ajvan
  • Akrê
  • Alîn
  • Amîda
  • Ara
  • Arda
  • Arîman
  • Arîn
  • Arjen
  • Arjîn
  • Arto
  • Arya
  • Asmîn
  • Asrîn
  • Astan
  • Avashîn
  • Avesta
  • Avîn
  • Avjîn
  • Avzen
  • Awaz
  • Axîn
  • Azîn
  • Azû
  • Bada
  • Balen
  • Baneshîn
  • Barûve
  • Bazê
  • Bazer
  • Bedew
  • Bedewcan
  • Bejna
  • Bejnê
  • Belalûk
  • BelÇîm
  • Belîban
  • Bêlîm
  • Bênaz
  • Bendan
  • Bendewa
  • Berbang
  • BerÇem
  • Berdil
  • Berfê
  • Berfîn
  • Berfo
  • Berî
  • Berîn
  • Berje
  • Berma
  • Bermal
  • Bermalî
  • Bersîn
  • Bervî
  • Berxê
  • Berzê
  • Besê
  • Besme
  • Besna
  • Betul
  • Beyan
  • Beybûn
  • Beysos
  • Bezma
  • Bihar
  • Bihisht
  • Bijarde
  • Bijew
  • Bijya
  • Bînahî
  • Binevsh
  • Birca
  • Birwa
  • Bishkuj
  • Biwar
  • Biþeng
  • Bushra
  • Can
  • Canê
  • Çavgesh
  • Cavresh
  • Cejno
  • Çelîcan
  • Çeman
  • Chawan
  • Cicek
  • Çîmen
  • Çinar
  • Ciwancan
  • Ciwannaz
  • Daliya
  • Darîn
  • Dariya
  • Dariyan
  • Delal
  • Delyana
  • Demen
  • Demgul
  • Derman
  • Derya
  • Desmal
  • Devken
  • Dîana
  • Dîcle
  • Dîdar
  • Dihok
  • Dila
  • Dîlan
  • Dilara
  • Dilawaz
  • Dilba
  • Dilbaz
  • Dilber
  • Dilcan
  • Dilda
  • Dilevîn
  • Dîlîn
  • Dilkanî
  • Dilmest
  • Dilnaz
  • Dilnîgar
  • Dilocan
  • Dîlok
  • Dilorîn
  • Dilovan
  • Dilovîn
  • Dilpak
  • Dilsha
  • Dilshên
  • Dilshîyar
  • Dilsoz
  • Dilvan
  • Dilvîn
  • Dilxwaz
  • Dilxwesh
  • Dilyar
  • Dîwan
  • Edgar
  • Elegez
  • Ernewaz
  • Erzen
  • Erzo
  • Esmer
  • Esmercan
  • Esmerxan
  • Esrîn
  • Êtûn
  • Evîn
  • Evser
  • Ewrîn
  • Ezcan
  • Ezîn
  • Ezmîra
  • Felek
  • Ferashîn
  • Ferzê
  • Fîdan
  • Firyal
  • Gelawêj
  • Gerdan
  • Gerdengaz
  • Gesha
  • Geshîn
  • Gever
  • Gewher
  • Gewrê
  • Gilala
  • Gilêne
  • Gilyaz
  • Girav
  • Gizing
  • Govend
  • Guhar
  • Gul
  • Gulal
  • Gulan
  • Gulasor
  • Gulav
  • Gulavî
  • Gulbanû
  • Gulbaran
  • Gulbarîn
  • Gulbawan
  • Gulbax
  • Gulbeden
  • Gulbejin
  • Gulbend
  • Gulberîn
  • Gulberoj
  • Gulbeser
  • Gulbest
  • Gulbihar
  • Gulbîn
  • Gulcan
  • GulÇîn
  • Gulda
  • Guldar
  • Gulê
  • Gulfirosh
  • Gulîn
  • Gulîshah
  • Gulistan
  • Gulîzar
  • Gulîzer
  • Gulnav
  • Gulnaz
  • Gulnîshan
  • Gulperî
  • Gulreng
  • Gulroj
  • Gulsha
  • Gulshên
  • Gulshêrîn
  • Gulshîn
  • Gulsînem
  • Gulsor
  • Gulveda
  • Gulxatûn
  • Gulxwesh
  • Gulzar
  • Gulzara
  • Gulzerîn
  • Handan
  • Havîn
  • Hedar
  • Hejîn
  • Helbest
  • Hêlîn
  • Hemildar
  • Hermîn
  • Héstan
  • Hetaw
  • Hevdem
  • Hevdil
  • Hêvî
  • Hevîn
  • Hevjîn
  • Hevnaz
  • Hevnîyaz
  • Heyv
  • Hezî
  • Hilbîn
  • Hilvan
  • Hinar
  • Hîvan
  • Hogir
  • Jêla
  • Jêlî
  • Jeliya
  • Jêlyan
  • Jîman
  • Jîn
  • Jînewer
  • Kaja
  • Kale
  • Kanî
  • Kanîmal
  • Kanyaw
  • Karîbar
  • Karîn
  • Kejal
  • Kejaw
  • Kejê
  • Kejel
  • Keser
  • Kesrewan
  • Kewê
  • Kewer
  • Keyna
  • Keyxan
  • Kezîban
  • Kezîzer
  • Kilda
  • Koze
  • Kubar
  • Kulîlk
  • Kurdistan
  • Lalan
  • Lale
  • Lalebend
  • Laleş
  • Lana
  • Lara
  • Lerzan
  • Lêvken
  • Leyna
  • Lezîn
  • Lîloz
  • Lînda
  • Lorîcan
  • Lorîn
  • Mahabad
  • Malîn
  • Marya
  • Medya
  • Mêhrî
  • Melî
  • Melîsa
  • Melîzar
  • Menal
  • Menan
  • Mendê
  • Mercan
  • Mêrdîn
  • Merîvan
  • Mestan
  • Meyfrosh
  • Meyr
  • Mîdya
  • Mîhrîcan
  • Milan
  • Mîna
  • Mirarî
  • Mircan
  • Mizgîn
  • Morî
  • Narîn
  • Narinc
  • Navbihar
  • Navnaz
  • Navrez
  • Naza
  • Nazdar
  • Nazê
  • Nazenîn
  • Nazgul
  • Nazîcan
  • Nazik
  • Nazîre
  • Nefel
  • Nemal
  • Nêrgiz
  • Nerîman
  • Nermîn
  • Nesrîn
  • Nevîn
  • Newa
  • Newal
  • Nîdar
  • Nîgar
  • Nîlufer
  • Nîshtîman
  • Nivîn
  • Novîn
  • Nûcan
  • Nûcîhan
  • Nûdem
  • Nûjen
  • Nûjîn
  • Nûpelda
  • Nûroj
  • Nûsha
  • Nûshîn
  • Pakdil
  • Pakjîn
  • Palorî
  • Pejna
  • Pelda
  • Pelek
  • Pelîn
  • Pelshîn
  • Pergul
  • Perî
  • Perînaz
  • Perîxan
  • Perwîn
  • Peyda
  • Pirjîn
  • Pirnaz
  • Pîroz
  • Porsor
  • Qade
  • Qumrî
  • Ranya
  • Rejan
  • Rejnê
  • Rejyan
  • Rengîn
  • Rêrast
  • Revîn
  • Rêzîn
  • Rihan
  • Rind
  • Rindê
  • Rizan
  • Roberîn
  • Rodîcan
  • Rodîn
  • Roger
  • Roj
  • Rojarya
  • Rojbîn
  • Rojda
  • Rojdî
  • Rojgul
  • Rojîn
  • Rona
  • Ronahî
  • Ronak
  • Rondik
  • Ronûda
  • Roşa
  • Roya
  • Roza
  • Rozerî
  • Rozerîn
  • Roþna
  • Rûgesh
  • Rûken
  • Rûkîye
  • Rûnerm
  • Rûpelda
  • Sêgul
  • Semîyan
  • Şênay
  • Senem
  • Şêngul
  • Seran
  • Serav
  • Serdil
  • Sergul
  • Serpîl
  • Serwet
  • Seryal
  • Şevîn
  • Sewîn
  • Sewza
  • Seyran
  • Shadan
  • Shagul
  • Shahnaz
  • Shamîran
  • Shana
  • Shanaz
  • Shaneshîn
  • Shaxê
  • Shayan
  • Shêne
  • Shengal
  • Shengî
  • Shengîn
  • Shêran
  • Shêrîn
  • Shermîn
  • Shêrzad
  • Sheval
  • Shevîn
  • Shewran
  • Sheyda
  • Shîlan
  • Shoresh
  • Shoxan
  • Sîbel
  • Sîber
  • Şîlan
  • Silîva
  • Sîmal
  • Sîmar
  • Sinaya
  • Sindis
  • Sînem
  • Sîpel
  • Sitî
  • Solîn
  • Sorgul
  • Sosin
  • Spêda
  • Stan
  • Star
  • Stêrk
  • Tajev
  • Têlîcan
  • Temo
  • Tîjda
  • Vejan
  • Vejîn
  • Vîn
  • Waja
  • Weshîn
  • Xasgul
  • Xatûn
  • Xavîn
  • Xemshîn
  • Xeyal
  • Xwezî
  • Yana
  • Yardil
  • Yargul
  • Yekber
  • Yekbûn
  • Yekcan
  • Yekmal
  • Yekser
  • Yekta
  • Yezda
  • Zanya
  • Zara
  • Zarîn
  • Zavil
  • Zaxê
  • Zêbaze
  • Zelal
  • Zêlê
  • Zelîn
  • Zelx
  • Zendê
  • Zera
  • Zeran
  • Zerda
  • Zêrê
  • Zerî
  • Zerîfe
  • Zerîn
  • Zerya
  • Zevîn
  • Zêwê
  • Zey
  • Zeycan
  • Zeynê
  • Zîlan
  • Zilxê
  • Zîn
  • Zînê
  • Zirav
  • Zîvan
  • Zozan
Annonser

Terrorstaten Turkiet bedriver terror i Kurdistan

12235396_1491266354508366_1160113836_o”Rop på hjälp!

Pro-kurdiska HDP ber omvärlden om hjälp i sitt senaste uttalande om staden Farqin/Silvan.

I två månader har staden Farqin som tillhör provinsen Amed/Diyarbakir varit belägrad samt under utegångsförbud de senaste nio dagarna. Det var sjätte gången utegångsförbud infördes i staden.

Det går inte att få exakta siffror om hur många skadade och döda finns. Flera hundra affärer har förstörts, många distrikt saknar tillgång till el, internet, bröd och rent vatten.

Det syns drönare ovanför oss och armehelikoptrar hovrar i luften. Specialstyrkor, gendarmeriet samt militär bedriver operationer med bepansrade fordon, med artilleri och med krypskyttar. Det skjuts på staden från stridsvagn som har stationerats på kullar runt om i staden.

Grundläggande mänskliga rättigheter kränks grovt.  Våra parlamentariker som är på plats är under dödshot. Allt detta görs med gott minne från palatset (Erdogan & Co).

Farqin ligger i det officiella Turkiet. Men det som pågår är lagvidrigt så även turkiska lagen kränks. Vår legitima rätt till vårt självstyre måste beaktas, folkets demokartiska krav på demokrati och mänskliga rättighet kan inte bemötas med stridsvagnar och förtryck. De här attackerna är inte emot terrorism, de riktar sig direkt mot civilbefolkningen.

Tystnaden som råder i östra Turkiet är hjärtskärande. Genom den provisoriska regeringen dirigeras våldet och tyranniet. Den försvårar fredens röst, folkens brödraskap och ropen på hjälp till att nå omvärlden. Men för varje dag blir våldet grövre och förtrycket hemskare.

Vi måste stoppa det här innan det drivs till en fruktansvärd tragedi. Att vara tyst och likgiltigt inför det är att legitimera våldet. Hur svår omständigheterna än är måste vi ändå göra vårt bästa för att verka för fred och demokrati.”

Västvärlden bör invadera Turkiet!

despot

Jag har aldrig känt mig så maktlös som jag gör nu efter valet i Turkiet! Men det har aldrig någonsin skrivits om kurder och Kurdistan så pass mycket som det har gjorts under senaste tiden. Världen har aldrig någonsin varit så kunnig om Kurdistan-frågan som den är nu. Samtliga stora nyhetstidningar som Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet liksom lokala tidningar i Sverige har så gott som dagligen publicerat artiklar om den alarmerande situationen under gångna året.

Världens ledande nyhetsmedier som brittiska BBC och The Guardian, amerikanska CNN och New York Times, tyska Dar Spiegel, franska Le Monde med flera har skrivit om förtrycket, om morden, om förföljelserna, om censuren, om korruptionen, om orättvisan, om frihetsberövandena och om tortyren i det som är officiella Turkiet som de gjorde nu.

Nationella såväl som internationella TV-kanaler har aldrig någonsin uppmärksammat Erdogans terrorvälde som de har gjort under det senaste året. Somliga världens politiker har aldrig någonsin varit så pass kritiska till Erdogans Turkiets patriarkat och teokrati som de har varit under gångna året.

Medborgare- kurder som turkar- har aldrig någonsin demonstrerat och manifesterat sitt hat och sin avsky mot denne tyrann som de har gjort under senaste tiden.

Det har skrivits till världens makter, det har skickats in petitioner, över hela Europa har parlamentariker från olika partier framfört sina åsikter på plats i respektive parlament och inte minst har dessa parlamentariker lämnat in motion efter motion för att få stopp på detta förtryck, på denna ockupation och tyranni. Tre miljoner namnunderskrifter samlades in över hela Europa  […]

Det fick inte spela någon roll. Erdogan pekade fuck you åt hela världen och gjorde som han ville ändå. Ingen retorik och diplomati biter på detta land och dess tyrann Erdogan bör vi förstå men aldrig någonsin acceptera!

Då återstår enbart våldets alternativ: att invadera detta land och föra Erdogan till krigstribunalen i Haag och sätta in honom i en cell på livstid. Kunde man invadera Afghanistan och Irak för att exportera demokrati kan Västvärlden mycket väl invadera Turkiet på samma sätt!

Kurdisk-turkisk konflikt

Kurds protest in Lebanon

I Turkiet bor fler kurder än i något annat land – troligen minst 30 miljoner. De turkiska kurdernas bosättningsområden finns i sydöst, men efter årtionden av utvandring därifrån bor kanske en tredjedel i västra Turkiet.

Republiken Turkiet grundades 1923. Kort därefter inleddes en hårdhänt assimilationspolitik som fortsatte under resten av 1900-talet. Statsmakten motarbetade framför allt det kurdiska språket. Kurdiska orts- och personnamn byttes mot turkiska, ingen skolundervisning på kurdiska tilläts och kurderna förbjöds att använda sitt språk i offentliga sammanhang.

Länge fick man inte ens nämna offentligt att det fanns en folkgrupp i Turkiet som kallades kurder; ”bergsturkar” skulle det heta. På 1980-talet fick dock Turkiet en president, Turgut Özal, som chockade etablissemanget genom att tala öppet om kurder. Att Özal själv var av kurdiskt ursprung väckte dock ingen större uppmärksamhet. Kurder som assimilerats i det turkiska samhället har ofta funnits med i Turkiets politiska liv, även på höga poster.

Efter Özal gjorde turkiska politiker flera ansatser till att mjuka upp förbuden mot kurdiskan. Även försiktiga reformförsök stötte dock på hårt motstånd från konservativa kretsar inom byråkratin, rättsväsendet och militären.

1991 blev det tillåtet att ge ut tidningar och böcker på kurdiska. Ändå censurerades eller förbjöds många kurdiska skrifter, med hänvisning till lagar mot separatistpropaganda. Förbudet mot radio- och TV-program på minoritetsspråk upphävdes ”i princip” 2001 men gällde i verkligheten till 2004. Att undervisa på kurdiska i de statliga skolorna är fortfarande förbjudet, men enligt ett regeringslöfte 2012 ska kurdiska tillåtas som tillvalsämne ”om tillräckligt många elever ber om det”

EU, AKP och Erdoğan

1999 erkändes Turkiet som kandidatland för EU-medlemskap. EU gjorde dock klart att utökade rättigheter för kurderna var ett krav, om Turkiet ville bli medlem i EU. 

I parlamentsvalet 2002 vann det nybildade partiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) under Recep Tayyip Erdoğan en jordskredsseger. Partiet var uttalat EU-vänligt, och under AKP-regeringens första år fick reformarbetet ny kraft.

Av motståndarna utpekades AKP som ett islamistiskt parti, men framför allt i början framträdde det snarare som värdekonservativt och moderat islamvänligt. I jämförelse med andra turkiska partier tycktes AKP mindre ansatt av den form av nationalism som härrör från tiden efter första världskriget, då turkarna fruktade att deras land skulle styckas av segrarmakterna och försvinna från kartan.

Relationerna mellan Turkiets regering och landets kurdiska medborgare förbättrades sakta. I valet 2007 fick AKP drygt hälften av rösterna i sydöstra Turkiet. Fler kurder röstade det året på AKP än på det parti, DTP, som utgavs för att vara kurdernas eget parti (se vidare nedan).

Inbördeskrig 1984–1999

Kurdistans arbetarparti, PKK, bildades 1978 under ledning av Abdullah Öcalan. Med stöd av Sovjetunionen ville PKK på den tiden upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Sedan dess tycks dock PKK, ha gjort upp med sin kommunistiska ideologi. Det som håller samman rörelsen, förutom kurdisk nationalism, tycks vara en mycket stark lojalitet mot Abdullah Öcalan.

1984–1999 utkämpade PKK en väpnad kamp mot den turkiska statens militära styrkor och Turkiet gav sig då på kurdiska civila samhällen genom att införa undantagstillstånd i kombination med utegångsförbud i de områden för att få fria händer till att begå mord på kurder. Inbördeskriget blev ett svårt trauma för Turkiet. I sydöst gick både militären hårt fram mot civilbefolkningen. 37 000 människor dog i kriget, däribland 5 000 turkiska soldater.

Militären tvångsförflyttade under kriget en miljon kurder från 7 000 byar. Sydöstra Turkiet, som redan tidigare var ekonomiskt eftersatt, kom på grund av kriget än mer på efterkälken jämfört med resten av landet.

PKK:s ledare Abdullah Öcalan greps 1999. Han dömdes till döden men straffet omvandlades till livstids fängelse. Snart visade det sig dock att Öcalan ingalunda förlorat greppet om PKK i och med att han fängslats. Från sin cell fortsatte han att utöva den högsta ledningen över PKK.

PKK återupptar striderna

Efter att Öcalan gripits gav han order till PKK om eldupphör. PKK skulle omvandlas från en gerillaarmé till en politisk organisation, sades det.

Kvarvarande gerilla drogs tillbaka från Turkiet till baser i bergen mellan Irak och Iran. Möjligen ville Öcalan bli erkänd av EU som kurdisk frihetskämpe, men utvecklingen blev en annan.

Efter den 11 september 2001 hörde PKK till de många organisationer som blev stämplade som terroriströrelser av både USA och EU.

I maj 2004 avbröt PKK vapenvilan från 1999. Det skedde just då Turkiets regering, med stöd av EU, hade genomfört reformer för kurdernas rätt till sitt eget språk. Regeringspartiet AKP hade också vunnit stora framgångar i lokalval, även i kurdiska områden. PKK kan ha sett sig hotat i sin självpåtagna roll som ledare för kurderna.

PKK:s offensiv gav i sin tur bränsle åt en nationalistisk våg bland turkar, framför allt inom högern. 2005 talade dock premiärminister Erdoğan offentligt, som förste turkiske ledare, om det ”kurdiska problemet”. Enligt Erdoğan skulle problemet lösas med demokratiska reformer.

Lagliga kurdiska partier

Våldet mellan turkar och kurder ökade kraftigt under 2006, då PKK angrep militära posteringar längs Turkiets gräns mot Iran och Irak. Trots det vann AKP 2007 ännu fler kurdiska röster än i tidigare val. Samtidigt kom ett tjugotal representanter för det lagliga kurdiska partiet DTP in i parlamentet, formellt som oberoende.

Fram till 1991 fanns det inget lagligt kurdiskt parti i Turkiet. Därefter har det i regel funnits ett kurdiskt vänsterparti som fått existera i några år innan det förbjudits, varpå partiet återuppstått under ett nytt namn.

Varje partiförbud har föregåtts av att myndigheterna anklagat det för samröre med PKK.

Och utan tvivel hade Abdullah Öcalan verkligen stort inflytande i DTP liksom i dess efterträdare från 2009, BDP (se nedan). Samtidigt finns hela tiden krafter i de lagliga kurdiska partierna som vill ge dem en mer självständig ställning.

Kurdisk ”fredsdelegation”

I lokalvalen i Turkiet våren 2009 tappade regerande AKP en hel del röster i kurdiska områden till DTP. En orsak antogs vara allmän besvikelse över uteblivna ekonomiska satsningar i sydöstra Turkiet. PKK utlyste en ensidig vapenvila som skulle gälla fram till september.

Premiärminister Erdoğan tillkännagav i juli 2009 att hans regering ville öppna en dialog med kurderna och att han hoppades på brett stöd för detta ”kurdiska fredsinitiativ”. Erdoğan höll känsloladdade tal men gav inga konkreta löften, och de stora oppositionspartierna vägrade stödja initiativet.

PKK-ledaren Öcalan lät en kurdisk ”fredsdelegation” gå in i Turkiet från Irak, för att ”testa regeringens fredsvilja”. På flera platser i sydöstra Turkiet hyllades delegationen i parader som anordnats av DTP, något som upprörde många turkar.

I december 2009 förbjöd Turkiets författningsdomstol DTP, med hänvisning till partiets samröre med PKK. DTP:s ”oberoende” representanter i parlamentet satt dock kvar, fast nu som medlemmar av det nya partiet BDP (Freds- och demokratipartiet).

Havererat initiativ

I april 2010 möttes representanter för Turkiet, Irak och USA i Istanbul för att anta en plan för att gemensamt motarbeta PKK, men planen offentliggjordes inte. Samtidigt utförde PKK-rebeller allt fler anfall mot turkiska militärförläggningar. Den turkiska regeringens ”kurdiska initiativ” tycktes helt ha stannat av, och oppositionen anklagade regeringen för att uppmuntra kurdisk aktivism.

Den 31 maj deklarerade Abdullah Öcalan från sitt fängelse ett definitivt slut på PKK:s vapenvila. Nya våldsdåd följde. I juni gick turkisk militär över gränsen en bit in i Irak, samtidigt som man utförde luftattacker mot PKK-baser i Irak.

Halvvägs in på 2010 kom en rapport som visade att våldet i norra Kurdistan nu krävt 42 000 liv sedan det väpnade upproret bröt ut 1984. Av de döda var 7 000 turkiska soldater och resterande kurdisk gerilla och civila kurder. 

Den turkiska tankesmedjan Tesev sade att långt mer radikala reformer behövdes än de som framskymtat i regeringens initiativ för att lösa ”det kurdiska problemet”. Tesev föreslog att inledningen i Turkiets starkt turknationalistiska författning skulle ändras tillsammans med lagar om politiska partier, terrorism och utbildning.

I juli sade den tillförordnade PKK-ledaren Murat Karayılan att hans mannar skulle lägga ned sina vapen, under FN:s överinseende, om Turkiet gick med på vapenvila under vissa villkor, som att inte gripa kurdiska politiker i sydöst.

Hemliga förhandlingar

Utan att några sådana löften uttalats utlyste PKK i augusti en ny vapenvila som senare utsträcktes och skulle gälla fram till det parlamentsval som planerades till juni 2011. Men redan i slutet av februari 2011 bröt PKK sin nya vapenvila.

När den turkiska valmyndigheten i april meddelade att flera BDP-kandidater diskvalificerats inför valet, bröt våldsamma protester ut i flera städer. Det kurdiska partiet hotade med bojkott. Efter någon vecka ändrade valmyndigheten sitt beslut.

Långt senare läckte det ut att turkiska regeringen och säkerhetstjänsten under lång tid hade fört hemliga fredsförhandlingar med PKK, bland annat i Oslo. De gav dock inget resultat, och när samtalen blev kända hårdnade attityden på båda sidor.

PKK trappade på nytt upp sin väpnade verksamhet och möttes av resoluta ingripanden av armén. Regeringen sade sig vilja föra en dialog med BDP för att isolera PKK politiskt, men samtidigt greps och fängslades ett stort antal BDP-politiker, vilket minskade den kurdiska allmänhetens tilltro till staten.

Likaså har sedan 2009 tusentals misstänkta medlemmar av Kurdistans samhällsunion (KCK) gripits för påstått samröre med PKK. KCK kan i praktiken betraktas som PKK:s ideologiska gren men omfattar även kurdiska rörelser i grannländerna.

Allt värre under 2012

Regeringen gjorde några små utspel som kunde ses som försoningstrevare gentemot kurderna, till exempel att premiärminister Erdoğan bad om förlåtelse för att nästan 14 000 kurder dödades mot slutet av 1930-talet, när turkiska staten krossade ett uppror. Han utlovade också en skolreform, som skulle göra det möjligt att införa undervisning i kurdiska språket som tillvalsämne.

Men för kurderna i gemen föreföll ändå statsmakten allt mer repressiv. I juli 2012 inleddes en massrättegång mot över 200 medlemmar av KCK, och Erdoğan hade bara hårda ord till övers för de hundratals fängslade kurder som under hösten hungerstrejkade i 68 dagar för bland annat rätten att få använda kurdiska i skolor och domstolar. 

Plötsligt fredshopp

Under hösten 2012 skedde en markant ändring i tonläget. Hungerstrejken avbröts efter en vädjan från Abdullah Öcalan, och efter en tids medierykten om kontakter mellan honom och staten bekräftade regeringen i december att en ”dialog” pågick. Öcalan fick ta emot delegationer från BDP och skriva brev till gerillasoldaterna inne i Irak.

Regeringen gick kurderna till mötes genom att driva igenom lagar om att kurder får använda sitt eget språk i domstolar och att politiska partier får använda andra språk än turkiska i sin offentliga verksamhet. Imamer fick lov att tala kurdiska i moskéerna.

I mars 2013, på det kurdiska nyåret, utropade Öcalan vapenvila och talade om en ny era i vilken ”vapnen ska tystna och idéerna och politiken ska tala”.

Den 8 maj började PKK:s cirka 2 000 soldater inne i Turkiet i små grupper röra sig mot Irak. De första gick över gränsen efter en vecka.

Den nya fredsprocessen väckte större hopp än några tidigare försök att avsluta den långa konflikten, men ingen vågade ta ut något i förväg. PKK klagade över arméns och säkerhetstjänstens noggranna övervakning av reträtten och regeringen vägrade ge några garantier för att gerillan inte skulle angripas.

Kurdfrågan ”normaliseras”

De flesta bedömare tvivlade på att det bara fanns omtanke om demokrati och mänskliga rättigheter bakom regeringens agerande. AKP var i stort behov av stöd av BDP i parlamentet för att driva igenom ett antal grundlagsändringar som de andra oppositionspartierna ogillade. Den turknationalistiska oppositionen var i bästa fall skeptisk till fredsprocessen – i en del fall direkt fientligt inställd.

Inte helt oväntat uppstod nya komplikationer. Misstron mellan staten och kurderna bestod och båda sidor anklagade snart varandra för att förhala fredsprocessen. PKK avbröt utmarschen till Irak efter att ha klagat över ökad militärbevakning av de kurdiska områdena. PKK möblerade också om i sin ledning och satte in personer som framträdde som tuffare än den relativt moderate Karayılan.

Den nye ledaren Cemal Bayık gav regeringen en frist till september 2013 för konkreta åtgärder för att stärka fredsprocessen. Regeringen föreslog då ökade språkliga rättigheter och att skolbarnens trohetsed till turkiska nationen skulle slopas. men sade inget om mer grundläggande krav på regionalt självstyre och reformerade vallagar och strafflagar.

En viktig reform gjordes sommaren 2014, när parlamentet bland annat godkände att personer som samtalar med PKK skulle garanteras straffrihet.

Att en kandidat i landets första direktval av president 2014 kunde öppet representera kurdiska intressen, och att ett föräldrapar fått rätt av en domstol att kalla sin dotter Kürdistan, visade under alla förhållanden att decenniers totala låsning i kurdfrågan var över.

Påverkan från Syrien

Inbördeskriget i Syrien kom att påverka grannlandet Turkiet i flera avseenden. Bland annat skärptes tonläget i kurdfrågan på nytt när den sunniarabiska extremiströrelsen Islamiska staten (IS) gick till offensiv mot kurdiska områden i nordöstra Syrien, drev långt över 100 000 kurder på flykt till Turkiet och belägrade den viktiga gränsstaden Kobane. PKK uppmanade turkiska kurder att bege sig till Kobane för att skydda staden. Flera hundra hann ta sig in i Syrien innan turkiska myndigheter täppte till gränsen.

Regeringens och arméns agerande utlöste protester bland kurder i Turkiet. Ett trettiotal människor dödades under flera dagars sammanstötningar med kravallpolis, men också mellan PKK-anhängare och islamister som stödde IS.

PKK-soldater som befunnit sig i de irakiska bergen återvände till Turkiet och ledaren Cemal Bayık hotade med nya angrepp om regeringen fortsatte att stå passiv mot IS. Väpnade sammanstötningar förekom på enstaka platser, liksom turkiska flygräder mot PKK-baser inne i Turkiet.

Ett visst lugn återinträdde i oktober 2014 sedan turkiska regeringen efter internationella påtryckningar tillåtit irakiska kurder att bege sig till Kobane via turkiskt territorium.

I februari 2015, och på nytt i mars, uppmanade Abdullah Öcalan PKK att lägga ned vapnen. Ett par turkiska ministrar framträdde offentligt tillsammans med pro-kurdiska parlamentsledamöter. Hoppet tändes åter, men nu bromsades istället fredsprocessen av motsättningar inom regerande AKP om hur frågan skulle hanteras. Främst avslöjades en spricka mellan den nyvalde presidenten Erdoğan och delar av partiledningen.

Musa Anter 1920-1992

11228047_514321888744518_178216410992435966_nMusa Anter/Apê (farbror) Musa (1920 – 20 september 1992) var en kurdisk författare, poet och journalist. Han sköts till döds 20:e september 1992 (23 år sedan idag) av turkiska underrättelsetjänsten MIT i Amed.

Under hela sitt liv kämpade han för kurdernas mänskliga rättigheter. Han läste lågstadiet i Merdîn, högstadiet och gymnasiet i Adana och juridiken vid Istanbuls Universitet. Under hans studentår blev han bekant med Turkiets ”rättsapparat” i samband med Dersim-upproret (1937-38) då han dömdes till 45 dagar fängelse för förolämpning av Ataturks sedan 50 år döda och okända mor. Han var en av grundarna till tidningen Ileri Yurt. 1959 åtalades han för dikten Qimil och riskerade dödsstraff. Under statskuppen på 60-talet benådades han och frigavs lyckligtvis.

Han skrev i Deng (röst), Barış Dünyası (Världsfreden) och Yön (Riktning) tidningarna efter sin frigivning. 1963-64 dömdes han på nytt för sina artiklar. I samband med statskuppen på 80-talet greps han igen. Han fick tillbringa sammanlagt 11,5 år av sitt liv i turkiska skräckfängelser för det han uttryckte, tänkte och skrev.

Han var också grundarna till Revolutionära Östkultur Centren (Devrimci Doğu Kültür Ocaklari), Folkens Arbetarparti (Halkın Emek Partisi), Mesopotamiens Kultur Center (Mezopotamya Kültür Merkezi) och för Kurdiska Institutet i Istanbul (İstanbul Kürt Enstitüsü).

För ett av sina arbeten, ett slags självbiografi i två volymer, ”Mina memoarer” fällde han följande kommentar: ” Det går att ställa frågan; vem är Musa Anter? Vilka är figurerna som nämns i hans memoarer? Men jag tycker inte att denna fråga är på sin plats. Många gånger får någon fattig en genväg (lotto) till rikedom och blir rik. Och när jag tog mig ut ur dessa Ziving grottorna ut i samhället träffade jag väldigt många värdefulla människor av en slump likt den fattige blev rik. Och dessa memoarer är frukterna av de skatter jag fann i samhället.

Han blev 72 år apê Musa. Vi minns och hedrar honom. Må han vila i frid.

Jämför PKK -Turkiet

12003944_998803026849203_7942860365418943436_n‪#‎Perspektiv‬ ‪#‎friaOrd‬

-PKK belägrar inte Ankara, Turkiet belägrar Amed och samtliga andra kurdiska städer i norra Kurdistan.

-PKK har inte infört undantagstillstånd och utegångsförbud i Istanbul eller i Izmir t.ex. Turkiet har infört undantagstillstånd och infört utegångsförbud i flera kurdiska städer.

-PKK krigar mot Turkiets beväpnade styrkor, Turkiet krigar mot kurdiska civilbefolkningen.

-PKK har inte dödat ett enda turkiskt barn, Turkiet har kallblodigt mördat 350 kurdiska barn bara under Erdogans tid.
-PKK torterar inte tillfångatagna turkiska soldater, Turkiet torterar och klär av de döda och slänger de på gatorna.

-PKK slår inte av varken telefon, elnätet eller internet för någon medborgare, Turkiet har satt det i system att slå av el, telefon och nätet i kurdiska städer för att kollektivbestraffa kurder.

-PKK blockerar inte Youtube, Facebook och Twitter, Turkiet har till och från blockerat Youtube, Facebook och Twitter sedan många år.

-PKK håller inte en enda turkisk politiker eller annan verksam turk i fängelse, Turkiet håller cirka 15000 kurdiska och vänsterinriktade politiker, MR-aktivister, journalister, författare, förläggare, sångare, dansare och poeter med flera i skräckfängelser.

-PKK har inte stängt ner någon turkisk TV eller radio kanal, Turkiet har stängt ner 96 kurdiska TV och radio kanaler samt tidningar.

-PKK förbjuder inte någon tala sitt modersmål, utöva sin religion eller döper medborgarna som röstar på AKP för ohederliga och landsförrädare, Turkiets grundlag tillåter enbart turkiska som landets språk och Turkiets toppolitiker kallar medborgare som röstar på HDP för just ohederliga, otrogna och landsförrädare.

-PKK vill ha mångfald, Turkiet enfald.
-PKK vill införa demokrati, Turkiet teokrati.
-PKK står för jämställdhet, Turkiet patriarkatet.

PKK är terrorstämplad, Turkiet är Västs gossebarn.
Bedöm själva.

‪#‎supportPKKsupporthumanrights‬.

Rör inte min flykting

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

Vi är alla samma folk, varför ska vi hata? Vi är bara ifrån olika platser, går mot olika håll.

Vi var unga.
Vi bodde i Etiopien allesammans.
Det var knapert.
Så vi utvandrade norrut och hamnade i Egypten.
Vi hejdade oss inte.
Så vi utvandrade på nytt och bosatte oss i Mellanöstern sen.
Det tog lite tid och vi blev vuxna.
Vi var fysisk starka.
Och redo för en ny utvandring.
Denna gång flyttade österut mot Asien.
Men vi nöjde oss inte.
Vi utvandrade igen och fann Europa i väst.
Vi var i medelåldern nu.
Och lugnade ner oss lite.
Bara för en stund dock.
Så vi utvandrade igen och upptäckte Nord och Sydamerika.
Det var inte tillräckligt.
Vi utvandrade igen och upptäckte även Australien vid världens ände.
Än var det inte över.
Nu var vi gamla.
Rynkor syntes i våra beprövade anleten.
Men det var inget hinder för oss.
Så vi utvandrade till Nord och Sydamerika och Australien på nytt.
Nu fanns vi över hela världen.
Överallt!
Vi kontrollerade, styrde och åtnjöt av allt världen hade att erbjuda.
Vi uppfann nya områden från vilka vi gjorde utbyten på alla plan. Det gav oss människor ett övertag att ta kolossala kliv framåt för mänskligheten.
Vi gjorde även ett försök att utvandra till rymden. 
Men.
På ålderns höst har vissa av oss glömt vad vi har gått igenom i våra unga ålder.
Hur vi utvandrade och invandrade, utvandrade och invandrade […]
Tillhör du denna grupp? 
Börja flytta tillbaka till ditt fosterland.
Etiopien.

Svensk journalistisk skandal

11944766_1477096612592007_1133185012_n

Med detta inlägg avser jag rätta samtliga ytterst begåvade svenska journalister som felaktigt återger nyheter från Kurdistan och Turkiet.
 
*Under de senaste 3-4 dagarna har de stora nyhetstidningarna skrivit om kaoset som pågår i Kurdistan och i Turkiet som: ”Det pågår protester i Turkiet” i sina artiklar.
 
*Jag måste nu gå till grundskolenivå för att ge svenska journalister en lektion i vad protestera betyder!
 
*Protester:
 
1-Tillkännagivande av missnöje (källa Nationella encyklopedin)
 
2-En protest är ett uttryck för en ståndpunkt emot en viss företeelse. Det kan vara mot nästan vad som helst, men oftast kommer en protest på ett tidigt stadium för att förhindra att någonting genomförs. (källa Wikipedia)
 
3- En protest är en aktion för att visa sitt missnöje och för att visa viljan för att förändra det man är missnöjd med. En protest genomförs genom folksamlingar, hålla tal, dela ut informationsblad, hålla upp plakat och banderoller. Man måste i regel ansöka om tillstånd för att få genomföra en protestaktion och det är också en demokratisk rättighet för medborgarna. (källa jag)
 
Men ett stort MEN inget av ovanstående stämmer överens med det som sker i Kurdistan och i Turkiet och sålunda inte med svensk nyhetsrapportering. Det som i själva verket försiggår är att turkar samlas, på uppmaning av olika organisationer och partiers lokala ledare, för att attackera, misshandla, uppsåtligen döda, tortera, vandalisera, injaga skräck hos och förfölja kurder.
 
-320 attacker på kurdiska HDP:s kontor har registrerats runt om i landet. Många av dem har bränts ner. HDP:s skyltar på kontorsfasader tas ner och turkflaggor sätts upp.
 
-Det har förkommit att vissa kurdiska hem i vissa städer har märkts med bokstäder.
 
-Kurdiska butiker och restauranger bränns ner eller vandaliseras.
 
-Bussar som bär kurdiska städers namn stoppas, passagerarna misshandlas och bussarna vandaliseras.
 
-Människor som talar kurdiska misshandlas och i vissa fall dödas.
-Flera kurdiska städer är under belägring av militären.
 
-Prickskyttar har satts upp på minareter i vissa städer för att skjuta civila som går ut på gatorna eftersom det råder undantagstillstånd och utegångsförbud.
 
-De som mördas kan inte begravas eftersom familjer riskerar också att skjutas ihjäl ifall de ger sig ut. Så kropparna förvaras i frysboxar i kök hemma hos anhöriga!
 
-Det pågår en oacceptabel förföljelse av kurder och det påminner mycket om det som skedde i Nazityskland på 30-talet mot judarna.
 
-Då visste vi inte men idag vet vi det.
 
Min fråga till dessa hjärndöda journalister är varför de inte skriver om händelserna objektivt. Ingår inte det i journalistikens etik? Att de återger nyheterna som de är? Tjänar de något på att inte göra det är nästa fråga? Det är så pass allvarligt att det är lätt att misstänka att de kan vara mutade till och med?! Eller är de så pass lata eller korkade i huvudet att de enbart läser hurriyetdailynews och återger nyheter till Sverige utifrån det? De kan börja läsa BBC eller CNN till och börja med eller så borde samtliga borde få sparken.
 
För det som pågår är långtifrån protester. 110 människor har dödats med olika medel och det är inte över än! Människor är frihetsberövade i sina egna hem! Varför informerar de inte svenskmedia om det som pågår inför våra ögon? Förstår de inte att de bidrar till anarkin som pågår? Förstår de inte allvaret i det som är i full gång? Att de sträcker en hjälpande hand till en fascistisk diktatur som uppmanar sitt eget folk till mord, som hetsar sitt folk till terror och vandalisering och förföljelse? Att Erdogan har skapat detta kaos för att få sitta på tronen som den sultan han vill bli?
 
Därtill hörs det röster från turkar: ”Vi rensade Turkiet på armenier och det är dags att vi rensar Turkiet på kurder också.”
 
Well det där var ju också en protesaktion på 10-talet fast armenier ligger under jorden-i miljonantal och Turkiet är rent från zo:n! Med rejäl draghjälp från svenska journalister är de på god väg att rensa de säger lo också. Att inte berätta om det fruktansvärda är en journalistisk skandal.
 

Talade kurdiska dödades

12003964_1476549932646675_4605861653394629593_nJag känner att svensk media inte uppmärksammar det som sker i Kurdistan och Turkiet. Eftersom de inte gör det har jag själv skrivit flera korta texter om det och mailat till tidningarna men de ”har inte plats” trots att de hade plats för prinsessan Victorias graviditet, läste jag dagen efter ena mailet! Jag känner därför att jag måste fortsätta skriva om det i hopp om att de som läser det delar det vidare eller skriver själva en eller två rader om det på sina sociala medier.

Så att det bildas en opinion, så att vi så småningom får ett slut på eländet, så att människor kan få börja leva ifred. För det som sker där är en folklig tragedi. Människor skjuts till döds för sånt som vi inte ens kan få dagsböter för här i Sverige. Det råder undantagstillstånd i många städer och det betyder att turkiskt militären har fria händer. Situationen är som 60-talets USA då svarta blev måltavlor för ”folkgarden” , som 70-och 80-talets apartheids Sydafrika, eller som 90-talets Yugoslavien då muslimer mördades på löpande band. Mer än 100 civila har dödats av turkiskt ”ordningsmakt” under de gångna tre veckorna. Det är ett pågående folkmord enligt många rättsbalkar.

På bilden nedan ser vi en likkista. 21 årige Akbaş ligger däri. Han lynchades för att ha talat kurdiska i telefon då han gick på gatan, kanske på väg hem från jobbet. Det hände i Istanbul men han var från Elih, 1500 km bort. Det kanske var hans mor han pratade med när han blev attackerad. Hans mor kunde säkerligen inte turkiska.

Flyktingfrågan och källkritik!

ladda nedSom Sverigedemokrat:

”Det kommer massvis med flyktingar till Sverige, alla vill bo här. De kan ju stanna i sitt eget hemland och vi kan hjälpa de på plats.”

Källkritik: I Sverige bor 9,5 miljoner människor vilket motsvarar mindre än 0,02 % procent av världens befolkning (1 % procent motsvarar 70 miljoner). Det är väldigt få människor som frivilligt flyttar till Sverige och de som gör det har oftast inga andra alternativ. Svenskar som dätemot frivilligt utvandrar till ett tredje land är 1000 gånger fler/år än de som faktiskt frivilligt invandrar till Sverige. Människor emigrerar i regel under naturkatastrofer och krig.

Om man tittar till statistiken då Sverige tog emot flest flyktingar råkar dessa år på krigs-och naturkatastrofer. Från 70-talet och framåt tog Sverige emot en betydande antal flyktingar från t.ex. Chile (inbördes kriget i Chile och Pinochet), från Argentina (Argentinska militärjuntan och Peron), från Balkan och detta hade sin orsak i Balkankriget och Milosevic. Därefter från Somalia, det i sin tur bottnade i inbördeskriget i Somalia som f.ö. inte är över än. I början av 2000-talet och framåt tog vi emot flyktingar från Afghanistan, Irak och Syrien och USA:s krig mot ”terrorismen” var den direkta orsaken. Jordbävningen i Haiti gjorde att haitier utvandrade till norra delar av kontinenten då Sverige ligger lite avsides hamnade dessa i USA och i andra grannländer där. Sverige har kontinuerligt tagit emot flyktingar från Kurdistan och Palestina också, även det föranleds av ockupation och krig som pågått i 92 respektive 67 år. Ingen av dessa konflikter är hjälpta på plats än!

Mig som Sverigedemokrat som inte vill ha flyktingar här skulle då göra som följande: Sluta sälja vapen till andra länder, oavsett vilket, oavsett om det är under fred eller krigstid. De vapnen är till för att döda, det finns inga vapen som planterar blommor, vapen orsakar krig och död oavsett tid eller plats. Avsluta samarbetet med NATO eftersom NATO är en krigsorganisation, verka för nedrustning världen över, avsluta Sveriges ekonomiska samarbeten med samtliga länder som inte är demokratiska. Med Saudiarabien och Turkiet högst på listan!

Min bedömning av SD: Inget av ovanstående implementeras i praktiken utan det de raljerar är bara tomma ord som florerar och upphetsar. De är egentligen ett gäng idioter som inte har en aning om hur världen fungerar. De vet varken hur det ekonomiska eller politiska systemet världen styrs av fungerar. De har inte en aning om att Sveriges rikedom delvis bottnar i plundringen av andra länder. Sverige är ingen självförsörjande ö mitt i ingenstans. Sverige varken exporterar eller importerar varor och tjänster från Mars eller Venus! Så den enes dös den andres bröd på jorden! Att stridsflyg, stridsvagnar och annat hightech mordmaterialförsäljning ger goda inkomster till Sveriges statskassa och att dessa medel slussas vidare till Socialtjänsten, Försäkringskassan eller till allmänna pensionsfonden via skattesystemet som medborgarna i Sverige får leva i lux med senare är ett allmänt känt faktum. De är i själva verket intjänat på bekostnad av de flyktingar SD inte vill ta emot.

Som den gode medborgaren:

”Jag tycker flyktingar ska få komma till Sverige och vi bör öppna gränserna för de behövande. Människor ska inte få lida och om vi kan hjälpa till så bör vi göra det utan omvägar. En god VD för ett vist företag skänkte t.ex. 400 000 sek till flyktingar istället för att göra en avkopplande resa tillsammans med hela arbetsgänget.  De pengarna ska gå till flyktingarnas mat och vatten. Vi tycker det här är underbart”

Källkritik: Din tanke är underbart ja men det du inte källkritiserar är om dessa pengar verkligen kommer fram!? Röda Korsets VD har en lön på dryga 90 000 sek/ månad och RK måste även betala hans arbetsgivaravgifter och skatter. Vidare får RK:s vanliga anställda löner mellan 25 000 sek till 40 000 sek! Den summan som den gode medborgaren donerade skulle räcka till knappt 4 VD-löner och ca 8 löner till en vanlig anställd. Vet du om att största kostnaderna för ideella organisationerna är deras egna kostnader och inte pengarna de lägger just på bistånd?

Min bedömning av den gode medborgaren: Den gode medborgaren är god men denne förs bakom ljuset. Denne skulle kunna donera hela sin lön varenda månad och det skulle inte förändra något ändå- i längden.

Slutsats: Det blir bra varken om du är Sverigedemokrat eller en god medborgare. Det som görs nu är en nanometer stor och millimetersiktigt lösning. Därför att en eller flera goda medborgare inte har möjligheten att korrigera det abnorma system vi har skapat för oss själva under civilisationens fortgång. Det krävs ett systemskifte som fungerar i praktiken. Detta system ska inte utgå från kapitalism eller kommunism som luktar kadaver vid det här laget utan vi behöver ett logiskt och rationellt system som är baserad i verkligheten, ett som inte är utopisk, ett som inte är klädd i snygga ord/ism och ett som verkligen inte är en produkt av börshajarna eller hyenor till politiker. Vi behöver ett som är folklig förankrad och som är empirisk. Och vi skulle kunna döpa det till ”medborgarekonomi”..?

Detta system ska inte framställas enbart för att lösa flyktingfrågan naturligtvis utan det kan omfatta alla frågor samhällena runt om i världen lider av i nuläget. Allt från skola, vård, omsorg till försvar, gränser, förbud, frihet, självständighet…för samtliga folkslag och länder runtom i världen. Flyktingkrisen skulle då lösa sig själv.